Åklagaren som vägrade ge upp

– Jag blev lite svag i knäna. Men min första tanke var att det satt massa människor i lokalen och väntade på mig. Jag bad operatören se till att det kom en spikbuss till mitt hus för att spika igen ytterdörren och de trasiga fönstren, berättar Barbro Jönsson.

Kanske var det på grund av chocken, kanske på grund av hur operatören på länskommunikationscentralen framförde budskapet – men det tog en stund innan det sjönk in att en bomb just hade sprängts på tröskeln till hennes radhus i Trollhättan.

Ingen fälld för attentatet

Att det var det kriminella gänget Brödraskapet Wolfpack som stod bakom attentatet är hon tämligen säker på i dag – även om ingen ännu är fälld för brottet.

Men hon har svårt att förstå logiken bakom.

– De är ju affärsmän i första hand. Den polisövervakning de utsattes för efter attentatet förlamade deras verksamhet under lång tid.

Polisens personskydd kopplades in direkt och Barbro Jönsson fick polisskydd och en rad förhållningsregler.

Hon bodde först på hotell, men till nyårshelgen flyttade hon tillbaka till radhuset. Golv, fönster och innerdörrar var utbytta och väggarna omtapetserade, så det var väldigt fint när hon kom tillbaka, förklarar hon.

Men i flera dagar satt hon bakom neddragna persienner. Mest för obehaget att bli igenkänd överallt där hon visade sig.

– Jag mådde dåligt och var fruktansvärt ledsen. Min sårbarhet blev så påtaglig. Jag har inte heller varit så arg och haft en så låg toleransnivå som under en period i våras.

Det har tagit lång tid att bearbeta händelsen. När hon några månader efter attentatet fick en azalea av en okänd man på Konsum kändes det som om hon kastades tillbaka till den där novemberdagen. Mannen ville bara säga tack.

– Men rädd? Nej, det var jag aldrig.

Barbro Jönsson är nöjd med det stöd hon fått av personskyddet. Hon fick också direkt en samtalskontakt för att ta sig igenom krisen. Men när det var som allra värst – på nyårsafton – ville hon inte ringa och störa sin samtalspartner.

Vägrade lämna över målet

Att släppa det pågående målet mot Brödraskapet Wolfpack var inte att tänka på. Några av gängmedlemmarna var misstänkta för att ha skjutit tio skott mot en familj i Lilla Edet och för grovt övergrepp i rättssak.

Det var inte första gången Barbro Jönsson arbetade med ett mål mot mc-gänget – vilket också skulle kunna vara en förklaring till att hon utsattes för attentatet.

– Fan ta den som tar målet ifrån mig, tänkte jag. Jag hade en kollega jämte mig under rättegången och det fanns alltid med någon från personskyddet. Att fullfölja åtalet var viktigt för min väg tillbaka. I annat fall hade jag nog mått väldigt dåligt i dag. Jag hade inte kunnat leva med mig själv.

Det hela slutade med att fem personer med anknytning till Brödraskapet Wolfpack dömdes till fängelse.

Missnöjd med Riksåklagaren

Därefter har Barbro Jönsson fortsatt att arbeta mot den organiserade brottsligheten. Trots att arbetsgivaren helst hade sett att hon bytte bana.

Hon har hela tiden haft stöd från sin närmaste chef, men är oerhört missnöjd med hur det hela skötts från Stockholm och Riksåklagarens kansli.

– De ville att jag skulle arbeta med administrativ verksamhet på Utvecklingscentrum och hade pratat med alla inblandade utom med mig. Det gjorde mig helt vansinnig. Jag förklarade att det var synd att arbetsgivaren, som skulle vara mitt stöd, seglade upp som ett större problem än själva attentatet.

Och Barbro Jönsson har fortsatt att arbeta mot den organiserade brottsligheten. Till att börja med i inre tjänst på sin ursprungliga arbetsplats, åklagarkammaren i Uddevalla – »i längden blev det omöjligt att alltid ha polisskydd när jag gick till domstolen« – därefter på den internationella åklagarkammaren i Göteborg och nu som stabschef på länskriminalen i Göteborg.

Om de som utsatte henne för attentatet hade hoppats att hon skulle lägga av med sin granskning av mc-gängen var de fel ute, förklarar Barbro Jönsson.

– Det blev snarare som en tändvätska. De bestämmer inte vad jag ska göra, det gör jag. Det är vad som har motiverat mig även om det många dagar har varit en pest och en pina att gå till jobbet.

»Mod och styrka«

Det var för »sitt mod och sin styrka att upprätthålla rättsstatens grundläggande system och värderingar« som Barbro Jönsson utsågs till mottagare av STs arbetslivspris.

I prismotiveringen står också: »Vi är många som har anledning att uppmärksamma och tacka Barbro för hennes civilkurage och hennes uthålliga arbete för det samhälle vi alla vill och måste ha«.

– När jag blev uppringd trodde jag först att det var ett misstag och att det inte handlade om mig. Sedan kände jag en glädje, en sådan där behaglig glädje, sippra in genom kroppen.

Hon tycker att det är alldeles särskilt fint att få ett pris från arbetskamrater och kolleger.

I dag har hon lämnat radhuset i Trollhättan, det blev outhärdligt att bo kvar. Hon gillar sitt nya jobb och känner varje dag en glädje i att gå till jobbet, förklarar hon.

– Jag har fått många nya vänner – och har behållit mina gamla.

Tiden efter attentatet var svår, men nu säger Barbro Jönsson att hon börjar känna igen sig själv igen.

Jag frågar vad hon betraktar som civilkurage.

– Att gå med i den norska motståndsrörelsen när nazisterna invaderade landet. Eller när munkarna i Tibet ställer sig upp mot regimen i Kina. Men också att slänga av en flåbuse som trakasserar en medmänniska från bussen, svarar hon.

Men om man är rädd själv?

– Om fyra, fem personer i bussen reser sig – vad skulle han kunna göra?

Problem få folk att vittna

Barbro Jönsson beklagar den rädsla många känner inför att vittna i domstol. Rädslan är ofta omotiverad, menar hon. Det kan till och med vara svårt att få vittnen till vardagsbrott.

Men utan vittnesmål går det oftast inte att bevisa vem brottslingen är.

– Varje gång någon inte berättar lämnas de som blivit drabbade åt sitt öde.

När det gäller mål som rör den organiserade brottsligheten är det framför allt målsägaren, eller vittnen från den egna organisationen, som riskerar att råka illa ut. Den som av en slump blivit åskådare till ett brott har sällan anledning till oro, enligt Barbro Jönsson.

– Tystnaden är busens bästa bundsförvant, säger hon.

Risken att som statsanställd utsättas för hot och våld i jobbet, såväl inom rättsväsendet som i andra verksamheter, kommer inte att minska, tror Barbro Jönsson. Snarare tvärtom.

För arbetsgivaren gäller det att ha en handlingsberedskap, se var de ömma punkterna finns och öka medvetenheten hos de anställda.

– Man bör också ha en dialog med dem som blivit drabbade, slår hon fast, vis av egna erfarenheter.

Barbro Jönsson berättar att hon själv inte är fackligt organiserad för tillfället. Men hon tycker att facket har en viktig roll för att öka tryggheten på arbetsplatsen. Till exempel genom att se till att arbetsgivaren tar medarbetarnas oro på allvar:

– En kollega till mig var orolig för sin familj och bad arbetsgivaren sätta skyddande plastfilm för fönstren. Svaret från chefen var nej. Det saknades pengar i budgeten. Så får det inte gå till!

Att utgå från om det finns någon uttalad hotbild räcker inte.

– Mot mig fanns det inte någon sådan hotbild, säger hon.

Inte som Italien

Barbro Jönsson anser inte att de kriminella gängen i Sverige kan jämföras med den italienska maffian.

I Sverige handlar det i första hand om att göra affärer för att komma över så mycket pengar som möjligt, till exempel genom utpressning eller »beskyddarverksamhet«. Maffian i Italien är sammankopplad med politiken och politikerna, säger hon.

Men när Barbro Jönsson står på scenen för att ta emot sitt pris på STs ordförandekonferens, ger hon sin uppfattning om vad som kan hända om de kriminella gängen får fritt spelrum:

– I Italien är politikerna och maffian som siamesiska tvillingar. Ännu är de kriminella gängen i Sverige inte öppet intresserade av beslutsfattande. Men det är nästa steg om vi inte är vaksamma! varnar hon.