Statsanställda måste våga slå larm om korruptionsrisker
Det kan uppstå en osund kultur inom delar av en myndighet, som innebär en risk för korruption, skriver Claes Sandgren, seniorprofessor i juridik. Om ledningen inte är vaksam på detta krävs att de anställda slår larm, framhåller han.
Organisationen Transparency International publicerade nyligen sitt årliga index för korruptionen i världen. Resultatet föranledde ett antal mycket bekymrade kommentarer i medierna för svensk del. Detta index, som mäter korruptionen inom den offentliga förvaltningen i 180 länder, visade nämligen att Sverige gått från 85 poäng till 83 av 100 möjliga och trillat ned från plats fyra till plats fem.
Men i grunden saknas anledning till oro. Dessa siffror, som avser ”uppfattad korruption” och inte faktisk, är skattningar – skiftningar från ett år till ett annat och ska tolkas med försiktighet.
I själva verket tyder alla mätningar på att den svenska statsförvaltningen upprätthåller en mycket hög integritet. I Eurobarometern, EUs mätning av den allmänna opinionen i unionen, uppgav 2021 inte mer än en procent av alla som varit i kontakt med offentliga tjänster i Sverige att de betalat eller erbjudit en muta för att få tillgång till sådana tjänster.
En jämförelse med kommunerna visar att staten är mindre sårbar för korruption och annat maktmissbruk än kommunerna. Kommunernas verksamhet utgörs i högre grad av samhällstjänster som bedrivs i nära samverkan med brukarna. Relationerna kan sträcka sig över lång tid och sudda ut gränsen mellan det yrkesmässiga och det privata.
Den statliga verksamheten är sällan så ”personnära”. En annan skillnad är att statliga arbetsgivare ska åtalsanmäla en anställd som är skäligen misstänkt för att ha begått brottet tagande av muta eller vissa andra brott; det gäller inte för kommunalt anställda.
Men statsförvaltningen är naturligtvis inte helt förskonad från korruption och annat maktmissbruk. Det finns skäl att vara vaksam på känsliga bisysslor och risken för jäv vid upphandlingar. Det gäller också vid transaktioner med närstående, det vill säga affärer som en myndighet gör med ett företag till vilket anställda eller deras anhöriga har en koppling.
Ett exempel på sådan korruption är den fastighetschef vid Kriminalvården som 2016 dömdes till ett långt fängelsestraff för grovt mutbrott sedan han ingått ett förmånligt skenavtal med företag med vilka han samtidigt förhandlade för myndighetens räkning.
Det finns vissa typer av statsanställda för vilka det skulle kunna vara mer lockande att agera korrupt. Det gäller exempelvis trafikinspektörer och andra befattningshavare som kan bedöma att risken för att ertappas är liten. Det kan därför vara befogat med en särskild vaksamhet riktad mot sådana grupper.
För att framgångsrikt kunna motverka korruption bör ledningen för en verksamhet fortlöpande vara vaksam på de korruptionsrisker som kan förekomma, men även på andra former av maktmissbruk. Det kan gälla utnyttjande av kontakter för att få en fördel, till exempel en anställning, en hyresrätt eller ett uppdrag.
Ledningen bör särskilt uppmärksamma tecken på att det föreligger en osund kultur på en arbetsplats. Exempel på det kan vara att det finns delar av organisationen som lever sitt eget liv och tenderar att inte dela information med andra i organisationen, visar en obenägenhet att ifrågasätta vissa personer eller negligerar formella beslut.
Det kan finnas nätverk inom en myndighet som utgör grogrund för en tystnads- och samförståndskultur och i förlängningen förtroendeskadlig beslutskultur. Inte sällan är ledningen del av det problemet snarare än lösningen. Då krävs att anställda vågar slå larm – exempelvis till styrelsen, revisorerna, facket eller medierna.
Claes Sandgren
Seniorprofessor vid Stockholm Centre for Commercial Law på Stockholms universitet, aktuell med boken Korruption, intressekonflikter, maktmissbruk och maktfullkomlighet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
