Sämre trygghet på Migrationsverket
Migrationsverket har i praktiken blivit mer restriktivt det gäller att anställa personal tillsvidare, visar Thomas Halvorsen. Det är dålig personalpolitik, anser han.
Jag arbetar på Migrationsverket och har under de senaste åren sett hur man allt oftare väljer att använda undantagen i lagen om anställningsskydd för att undvika att tillsvidareanställa sin personal. Detta har accelererat sedan man införde den allmänna visstidsanställningen 1 juli 2007, men svängningen kom tidigare, redan för ett par år sedan.
Migrationsverkets verksamhet är av en ganska speciell art, med stora volymförändringar under relativt kort tid. Personalstyrkan växer och minskar i takt med att ärendemängden varierar. Som exempel kan nämnas att dåvarande Invandrarverket 1993 hade 4 500 anställda, 1998 fanns 1 500 kvar, 2003 var de 3 200. Alltså först en minskning med två tredjedelar på fem år, sedan en fördubbling under de följande fem åren.
En av de viktigaste frågorna för att rekrytera och behålla kompetent personal är tryggheten i anställningen. Jag tycker det är minst lika viktigt som lön och andra anställningsvillkor. Därför menar jag att tillsvidareanställning ska vara förstahandsalternativet när man rekryterar ny personal.
Den inställningen har Migrationsverket delat tidigare. Man har varit tämligen restriktiv med provanställningar, projektanställningar, anställning på grund av tillfällig arbetsanhopning och så vidare.
Under de senaste åren har det skett en vändning i inställningen, kanske inte i policydokument och retorik men i praktisk hantering.
Sedan 2005 har både antalet och andelen tidsbegränsat anställda fördubblats! Detta syns tydligt i en sammanställning av uppgifter ur verkets egen statistik jag har gjort och analyserat.
Lagen om anställningsskydd säger att »Anställningsavtal gäller tillsvidare.« Sedan medger visserligen lagstiftaren att arbetsgivaren kan göra undantag enligt vissa förutsättningar. Men detta ska vara just undantag, inte – som nu allt oftare tenderar att bli fallet – förstahandsvalet när man ska rekrytera.
Det är dålig personalpolitik att till varje pris utnyttja möjligheterna att begränsa tryggheten för sin personal. Det vittnar om en cynisk inställning hos de chefer som väljer att inte ge sina anställda samma trygghet som de själva kräver.
Vikariat då? Nog måste vi ha vikarier när folk är tjänstlediga, föräldralediga, sjuka och så vidare? Självklart ska vi ta in vikarier. Jag tycker till och med att vi ska ta in vikarier betydligt snabbare och i större omfattning än vi gör i dag. Nu väntar man ofta för länge, så länge att pressen och stressen gör att det inte finns någon som vill ta sig an uppgiften att sätta in vikarien i jobbet.
Men som min sammanställning visar är det inte vikarier vi har på tidsbegränsade anställningar. För att kunna ha en vikarie måste det finnas någon som är tjänstledig. Genom att jämföra antalet tjänstlediga med antalet tidsbegränsat anställda över tid ser man en tydlig trend. På två och ett halvt år har antalet tidsbegränsade per tjänstledig fyrdubblats! (Låt vara från en orimligt låg nivå.)
Inom statsförvaltningen i allmänhet och på Migrationsverket i synnerhet – med de kraftiga volymvariationer som förekommer – är det viktigt att lagarna tillämpas på det sätt som lagstiftaren avser. Det går inte att använda varje undantag som kryphål för att komma undan sina skyldigheter.
Det har enormt stor betydelse för den enskilde att ha en tillsvidareanställning när man ska gå till banken och be om ett lån, eller till hyresvärden för att skriva kontrakt eller ibland till och med till telefonoperatören för att teckna ett abonnemang.
För att inte tala om i avvecklingstider, när man upptäcker att trygghetsavtalet ger kollegorna helt andra förutsättningar att komma vidare på arbetsmarknaden än vad man själv har.
Thomas Halvorsen
Migrationsverket
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
