Samhället behöver akademins kritiska röst
När hot och trakasserier riktas mot forskare får universiteten inte ducka, skriver Anders Hagfeldt och Tora Holmberg, rektor respektive vicerektor vid Uppsala universitet. Den akademiska friheten är en av demokratins hörnpelare, som behöver försvaras av både beslutsfattare, medborgare och lärosätena själva, anser de.
Allt oftare hör vi om hot och trakasserier som riktas mot forskare. Nyligen publicerade tidningen Sjukhusläkaren en granskning av hur medicinska forskare utsätts. Många tvekar inför att kommunicera resultat som kan vara kontroversiella, och under pandemin valde till och med en professor att lämna forskningen efter allvarliga hot. Den här gången var det medicinska forskare som stod i fokus, men hoten förekommer brett.
För exempelvis klimatforskare och genusforskare har trakasserier och hot länge varit vardag, men även gentemot dem har tonläget höjts. Fler ämnesområden drabbas och metoderna är raffinerade. Förra året utsattes till exempel Uppsala universitet för allvarliga attacker mot ett antal offentliga digitala föreläsningar och panelsamtal om Förintelseforskning och om global demokrati. Ett stort antal nazister lyckades organiserat och samordnat ta över och framföra rasistisk våldspropaganda och barnpornografi innan sammankomsterna kunde avbrytas av arrangörerna. Även om nya digitala rum kunde upprättas och samtalen återupptas lyckades sabotörerna med uppsåtet att inkräkta och hota.
Vi lever i en ny digital värld som gör det lätt för extremister, nazister och andra våldsverkare att samordnat sprida propaganda. Enskilda forskare kan effektivt utsättas för massiva drev som sprids i rekordfart över nätet, och desinformation delas snabbare än all faktakoll hinner med. Grupper som sprider missnöje och hat mot vad de uppfattar som politisk korrekthet, rörelser som vi sett växa i västvärlden, har krokat arm med andra grupper som hyser misstro mot demokratiska institutioner och forskningsbaserad kunskap.
Inte sällan är forskning inom humaniora och samhällsvetenskap mer generellt en måltavla för extremisterna. I detta fält forskas om människan i samhället, om globalisering, kultur, religion och konflikter. Den akademiska kunskapen dyker rakt ner i högaktuella rättsliga och kulturella frågor och kan vara politiskt brännbar. Det är lärosätenas uppgift att genom forskning och utbildning förmedla kunskap och inte väja för att den kan vara obekväm för vissa grupper.
De långsiktiga konsekvenserna av hot mot forskare kan förstås bli förödande. Om någon avstår från att påbörja eller genomföra sin forskning på grund av risken för hot, eller undviker samarbete med en utsatt kollega, har angriparna uppnått sitt syfte – att tysta vissa röster. Om forskare drar sig för att anordna utåtriktade aktiviteter, eller om säkerhetsåtgärder blir för kostsamma, krymper utrymmet för det öppna samtalet. Vad händer om hot gör att viss forskning inte bedrivs? Vad händer med vårt samhälle och det öppna demokratiska samtalet? Och vad händer om forskares kunskap inte når allmänhet och beslutsfattare?
Så hur ska vi hantera det växande hotet mot det viktiga öppna samtalet och den akademiska friheten? Vi ser problemet, inser riskerna och förstår möjliga konsekvenser. Vi får därför inte ducka när antidemokratiska krafter tar plats, utan måste snarare öka vårt deltagande i offentligheten. Genom att vägra låta oss skrämmas till tystnad och fortsätta det akademiska samtalet står universiteten upp för det öppna demokratiska samhället. Och vi kan bli bättre på att stötta varandra inom akademin när det blåser. Att stå ensam mot en våg av hat är svårt.
När extrema krafter vill tysta debatten, ska vi bjuda in till fördjupande samtal och debatt om svåra frågor, som motvikt till desinformation och förenklade svar. Där påverkansgrupper blundar för akademisk kunskap gör vi forskningen fritt tillgänglig för samhället. Låter oss självklart granskas och utvärderas och stöter och blöter svåra frågor. Öppenhet och transparens skapar förtroende.
Det är i tider när forskare och kunskap attackeras som värdet av den akademiska friheten blir som tydligast. Vi behöver se till att beslutsfattare, medborgare och andra samhällsaktörer ser betydelsen av en oberoende kritisk röst i samhället och står upp för den. Akademisk frihet är tillsammans med fri press och rättsväsende några av demokratins hörnpelare. Denna samhällets grundval behöver förklaras och försvaras mer än någonsin, och inte bara av universiteten. En autonom akademi med mandat att kritiskt beforska samhället – inklusive våra demokratiska institutioner och dess kritiker – är absolut nödvändig.
Anders Hagfeldt, rektor, Uppsala universitet
Tora Holmberg, vicerektor med ansvar för humaniora och samhällsvetenskap, Uppsala universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
