Lärosätena måste agera för att skydda den akademiska friheten
Det är alltför enkelt för en regering att ta politisk kontroll över högre utbildning och forskning, skriver EvaLena Moser, Sandra Hellstrand och Kjell Nilsson i styrelsen för STs avdelning inom universitets- och högskoleområdet. Lärosätena måste stärka det kollegiala ledarskapet för att skydda den akademiska friheten, anser de.
I slutet av april tillkännagav regeringen sitt beslut om nya ledamöter i landets högskolestyrelser. Samtidigt meddelade utbildningsminister Mats Persson att styrelsernas mandatperiod kapats från tre år till 17 månader. Han hävdade att skälet till detta var att det behövs säkerhetspolitisk kompetens i styrelserna. Självklart var det ingen som trodde honom, eftersom säkerhetspolitiska frågor inte hanteras på styrelsenivå.
Finansminister Elisabeth Svantesson gav en helt annan och mer trovärdig förklaring. Hon menade att det är viktigt att regeringen ”vet vilka som sitter i styrelserna och att det inte på något sätt förekommer någon otillbörlig påverkan” och att det därför var klokt ”att också ha ett kortare perspektiv i tillsättningarna just nu”.
Risken finns att styrelseledamöter som inte delar regeringens och Sverigedemokraternas uppfattningar anses ägna sig åt ”otillbörlig påverkan”.
Trots massiv kritik från alla delar av högskolesektorn under våren gav regeringen i september en utredare i uppdrag att innan årsskiftet presentera en översyn av hur den säkerhetspolitiska kompetensen i de statliga lärosätenas styrelser kan stärkas.
Debatten har inte fått regeringen att ändra sig. Därför behövs nu åtgärder på lärosätena.
Sverige är ett av de länder i Europa som har svagast skydd för den akademiska friheten. Det gäller särskilt det institutionella oberoendet, det vill säga hur pass skyddade lärosätena är från politisk kontroll. Regeringen utser en majoritet av ledamöterna i högskolestyrelserna. Regeringen utser även – på förslag av högskolestyrelserna – högskolornas rektorer. Rektorerna kan själva tillsätta dekaner, som i sin tur kan tillsätta prefekter, eftersom de flesta lärosäten efter autonomireformen 2011 har avskaffat de kollegiala beslutsstrukturerna med val av dekaner, prefekter och fakultets- och institutionsstyrelser.
Detta betyder att en regering på relativt kort kan tid ta makten över utbildning och forskning på våra lärosäten, om den utser regeringslojala ledamöter i högskolestyrelserna. Genom att förkorta mandatperioden och utse nya ledamöter efter 17 månader ökar regeringen sitt och Sverigedemokraternas faktiska inflytande över utnämningen av nya rektorer, och därmed indirekt även inflytandet över tillsättningar av dekaner och prefekter. Det är ett hot mot den forskning och utbildning som inte faller regeringsalliansen i smaken. Mot bakgrund av Tidöpartiernas uppfattning om olika vetenskapsområden lär genusforskning, kritisk samhällsvetenskap, kriminologi, migrationsforskning och miljöforskning ligga i farozonen.
Regeringen har redan strypt finansieringen av utvecklingsforskning genom biståndsbudgeten, mitt under utlysnings- och ansökningsprocessen. Den har också skurit ned resurserna för vetenskaplig miljöbevakning i Östersjön.
Genom att ta makten över högskolestyrelserna kan regeringen även styra forskning och utbildning på lärosätesnivå. Redan i Tidöavtalet aviseras att regeringen och Sverigedemokraterna avser att styra innehållet i socionom- och lärarutbildningarna.
Regeringens angrepp på högskolestyrelserna har mötts av en samfälld kritik inom högskolesektorn, både nationellt och internationellt. Rektorer från samtliga lärosäten har kritiserat regeringens politik, liksom fackföreningar och studentorganisationer. Internationellt har bland andra European University Association och League of European Research Universities fördömt regeringens angrepp på den akademiska friheten.
Fackförbundet ST har under många år varnat för riskerna med det svaga skyddet för den akademiska friheten och krävt en återreglering till förmån för kollegial och demokratisk styrning, samt att en majoritet av ledamöterna i högskolestyrelserna ska företräda verksamheten.
Vi kommer att arbeta för att de nyligen tillsatta styrelserna ska få sitta kvar i de tre år som tidigare varit den normala mandatperioden och att nomineringsprocesserna ges ett starkare skydd. Men skyddet för den akademiska friheten behöver stärkas även på lärosätesnivå. De lärosäten som efter 2011 infört linjestyrning måste nu i stället stärka det kollegiala ledarskapet och införa val av dekaner, fakultetsstyrelser, prefekter och institutionsstyrelser. Detta skulle göra det svårare för en regering att ta politisk kontroll över lärosätenas utbildning och forskning. Detta är något som lärosätena kan göra själva genom att ändra sina egna styrdokument – och det är hög tid att göra det nu, när hotet mot den akademiska friheten är påtagligt.
EvaLena Moser
Avdelningsordförande för ST inom universitets- och högskoleområdet
Sandra Hellstrand
Ledamot i avdelningsstyrelsen för ST inom universitets- och högskoleområdet
Kjell Nilsson
Ledamot i avdelningsstyrelsen för ST inom universitets- och högskoleområdet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
