Jag saknar den brinnande andan
Var det under Olof Palmes tid, när många svenskar agerade för ett slut på Vietnamkriget, som vi började bli en delad nation vad gäller vår inställning till USAs politik? Jag vet inte.
Vi vågar dock fortfarande vara provocerande, fast kanske på ett lite snällare sätt än när organisationer som FNL och andra retade upp de amerikanska politikerna på 60- och 70-talen. Ett exempel på detta var årets version av radioprogrammet Sommar som sändes i Sveriges Radio P1 den fjärde juli. Brian Palmer var den dagens sommarpratare.
Jag har haft nöjet att träffa Brian. Jag kommer ihåg honom som en väldigt mager, otroligt ödmjuk och superintelligent student som inte behandlades så väl av sina ”kamrater” i studentbostäderna invid Stockholms universitet. Fast istället för att visa någon typ av hat eller missnöje försökte han prata med dem. Under den här tiden var han gäststudent och praktikant på min makes arbetsplats. Hemma i mitt enkla kök i Spånga satt vi och talade om världens orättvisor och behovet av att alla engagerar sig. Det var då det. År 2002 blev professor Brian Palmer, vald till Harvards bästa lärare.
Men Brian är inte så som vi kanske föreställer oss en ”vanlig” Harvardprofessor. Han är nämligen inte rädd för att påpeka orättvisorna i det amerikanska samhället och han talar öppet om att ”the American Dream” (den amerikanska drömmen) inte omfattar de som inte har råd att köpa den. Som tack får han ta emot mängder av hatbrev och hot.
Brian menar själv att hans strävan för mänskliga rättigheter, fred och rättvisa väldigt mycket ligger i det han lärt av sina förebilder: Olof Palme, Nelson Mandela och Gandhi, men också av det han lär av diskaren på Harvard som, likt multimiljonärer, kändisar och delar av den akademiska världseliten, undervisar på hans kurser. Den första kursen började den 12 september 2001, dagen efter terrorattackerna mot bland annat World Trade Center. Istället för att se fördelen med hans kurs om mångfald och maktkoncentration, valde många att håna och verbalt bespotta honom. Kursen lär bland annat de mycket välbärgade studenterna hur verkligheten ser ut utanför rikedomens murar.
Men det finns hopp för studenterna på Harvard. I april 2001 ockuperade en grupp studenter rektorskontoret i en aktion för ”livingwages” (ungefär ”levnadslön” på svenska). Harvard är, förutom den katolska kyrkan, den rikaste, icke kommersiella institutionen i hela världen. Trots detta, lämnade man över merparten av anställningarna av icke akademisk personal till underleverantörer, ”outsourcing”, som numera också blivit så vanligt även i Sverige. Allt eftersom dagarna gick, och media uppmärksammade vad som pågick, blev situationen för Harvards styrelse mer och mer pinsam. Efter cirka tre veckor gav styrelsen ett besked om att man var beredd att påbörja samtal.
Visst ska vi vara tacksamma för att vi i Sverige har kommit så långt i vårt fackliga arbete men jag saknar den där brinnande andan som Brian, studenterna och de fackliga arbetarorganisationerna vid Harvard visade för de som behövde fackligt stöd. Visst är det roligt att rekryterar nya medlemmar till ST och ge dem nyckelringar och kanelbullar, men är det detta den svenska fackliga verksamheten nu har lutat sig tillbaka mot och ska syssla med?
Jag har under många år jobbat för att ST ska få till stånd ett meningsfullt internationellt arbete till allas vår fördel. Inom förbundsstyrelsen vet jag att det finns entusiasm för detta och den internationella sekreteraren är naturligtvis med på noterna, men var är medlemmarna?
Jag vet att det fortfarande finns många problem vad gäller våra rättigheter i Sverige också, annars skulle facken inte längre behövas. Men, precis såsom Brian säger om USA säger jag om många andra länder; dom spelar i en helt annan division! Det är dags för oss att få liv i det fackliga arbetet både nationellt och internationellt genom att seriöst börja fokusera på varför vi gör det vi gör.
Men missförstå mig rätt nu. Det är inget fel att ha insamlingar och trycka färgglada affischer av ”exotiska” kvinnor i traditionella klädesdräkter, men är det inte dags att gå vidare och sluta ge bilden av att facklig aktion genom oss till andra länder är en välgörenhet? Det är en nödvändighet och en skyldighet, inte en välgörenhet! Fackligt engagerade människor i vår omvärld som mår dåligt och blir illa behandlade är inte välgörenhetsföremål eller folk vi ska ”tycka synd om”. De är våra arbetskamrater.
Elizabeth Åsa Hole
Elizabeth Åsa Hole är vice ordförande för ST vid Stockholms universitet och kulturantropolog vid Uppsala universitet samt medlem i Regionala rådet för ST i Stockholm.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
