Jag är stolt över vår lönepolitik
Vi i ST har all anledning att vara stolta över våra insatser och vår lönepolitik, skriver förbundets ordförande Britta Lejon i en replik på Siv Norlins debattartikel om lönesättningen och fackets roll i den processen. Men förutsättningarna för den lokala lönesättningen behöver bli bättre, framhåller Britta Lejon.
Siv Norlin, vice avdelningsordförande i ST inom Försäkringskassan, har skrivit ett läsvärt inlägg om en kärnfråga för ett fackförbund – hur den lokala lönesättningen ska gå till och vad fackets roll i den processen bör vara.
Siv Norlin ifrågasätter till stor del förutsättningarna för dagens lönesättning i staten. Hon skriver att införandet av individuella löner innebar att grundtanken med den fackliga organiseringen försvann – att ingen ska sälja sitt arbete till ett lägre pris än någon annan.
Jag håller inte med Siv Norlin om detta, men hon gör en del viktiga iakttagelser om vad som behöver diskuteras och förändras för att den statliga tjänsten ska återfå sin attraktivitet och status.
En viktig iakttagelse som Siv Norlin lyfter fram är hur viktigt det är att få känna att man duger, att ens insats på jobbet är bra nog. Motsatsen är förödande, och jag tror att det stämmer att mål, utvecklingsplaner och olika bedömningar kopplade till individuell lönesättning kan bidra till arbetsmiljöproblem om de hanteras på fel sätt.
När besluten fattades om att lämna den tidigare modellen med centralt fastställda lönegrader och övergå till individuell lokal lönesättning i början av 1990-talet var jag fackligt förtroendevald på dåvarande kommunikationsdepartementet. Jag minns att jag tyckte det var väldigt tyst om dessa stora förändringar och vad de skulle få för konsekvenser. Jag arrangerade då fackliga seminarier för att diskutera och försöka förstå konsekvenserna av alla förändringar.
I dag, mer än 30 år senare, arbetar vi fortfarande med den grundstruktur för lönesättning i staten som lades då, men förutsättningarna för lönebildningen har förändrats radikalt. En sådan förutsättning är de årliga generella besparingskrav som läggs på samtliga myndigheter och som försvårar en vettig lönebildning. Det som i statens budget går under beteckningen produktivitetsavdrag blir på kontorsgolvet, tillsammans med andra liknande besparingar, en del av den prestationshets som Siv Norlin talar om. Den gör det dessutom svårt för statliga verksamheter att behålla personal och rekrytera med rätt kompetens. Detta är ett stort bekymmer som drabbar våra medlemmars löneutveckling och arbetsmiljö. Här har vi som bekant från förbundets sida länge jobbat med att få bort detta årliga besparingsbeting, och allt fler aktörer har nu börjat inse problemen. Vi ger oss självfallet inte förrän vi fått till en förändring.
Men detta undantar oss inte från ansvar att som fackliga företrädare ge medlemmar stöd inför lönesamtal. Jag delar definitivt inte Siv Norlins uppfattning att det är att svika vårt fackliga löfte om att ingen ska sälja sitt arbete billigare än någon annan.
Tvärt emot vad Siv Norlin skriver tycker jag att vi i vårt förbund har all anledning att vara stolta över våra insatser och vår lönepolitik. Vi har – till skillnad från de andra tongivande facken i staten – aldrig lämnat walkover i de centrala avtalen. Våra avtal innehåller fortfarande siffror. Siffror som vi varje avtalsrörelse får slåss mot Arbetsgivarverket för att få in. Det är den betalning vi tvingar fram av arbetsgivaren mot att vi ger arbetsgivaren ytterligare ett år av arbetsfred. Det lyckas vi med i förhandling efter förhandling eftersom vi är det största facket i staten. Dessa siffror ger våra lokala fack rimliga förutsättningar för förhandlingarna med arbetsgivarna.
Vi är också ensamma om att i våra centrala avtal ge de lokala fackliga organisationerna möjlighet att kunna välja antingen lönesättande samtal mellan chef och medarbetare, eller att facket förhandlar för medlemmarna – den traditionella kollektivavtalsförhandlingen.
Jag ger dock Siv Norlin rätt i att förutsättningarna för den lokala lönesättningen behöver bli bättre. Inför årets avtalsrörelse har vi återigen lyft fram dessa frågor och har flera krav som, om vi får igenom dem, leder till bättre förutsättningar för den lokala förhandlingen. Ska individuell lokal lönesättning fungera som tänkt måste det finnas både ekonomiska marginaler och lokalt inflytande.
Lönekostnaderna i staten uppgår till cirka 130 miljarder kronor per år, exklusive arbetsgivaravgifter. En vanlig lönerevision handlar om ett par–tre miljarder kronor per år. Hur de hanteras är otroligt viktigt – för statens attraktivitet och funktionsduglighet, men självfallet även för skattebetalarna och för våra medlemmar.
Därför välkomnar jag Siv Norlins debattinlägg och ser precis som Siv Norlin gärna att diskussionen fortsätter. Både om hur vi kan förbättra lönesättningen i staten och hur vårt fortsatta fackliga arbete med detta bör se ut.
Britta Lejon
Förbundsordförande för Fackförbundet ST
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
