Fegt och farligt att lämna lagstiftandet till parterna
Att i förväg lova att utforma ett nytt anställningsskydd i enlighet med vad parterna kommer överens om bryter mot grundlagens krav på beredning, skriver arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog. Regeringens agerande är fegt och farligt, anser han.
Just nu pågår som bekant en lagstiftningsprocess rörande lagen om anställningsskydd, las. Många har olika synpunkter på det tänkta innehållet i lagen, synpunkter som är väl värda en diskussion. Jag vill dock lyfta två principfrågor i den pågående lagstiftningsprocessen, principfrågor som enligt min uppfattning inte har diskuterats tillräckligt eller kanske till och med mörkats.
Till grund för den nu föreslagna lagstiftningen ligger en överenskommelse från hösten 2020 mellan vissa av arbetsmarknadens parter. Dessa parter har, understödda av främst Centerpartiet och Liberalerna, i tydliga ordalag krävt att lagstiftaren ska genomföra de ”överenskomna” lagändringarna.
Det kan onekligen vara frestande – åtminstone för en regering med svagt parlamentariskt stöd – att ”expediera” en överenskommelse som kan sägas ha en god förankring på arbetsmarknaden. Enligt min uppfattning har vi här ett stort principiellt problem. Grundlagen anger nämligen dels att lag stiftas av riksdagen, dels att en beredning av ett lagförslag ska föregå det formella beslutet. Om lagstiftaren i förväg lovar någon eller några intresseorganisationer att mer eller mindre ordagrant lagstifta i enlighet med den eller dessa organisationers intresse, har man inte levt upp till grundlagens krav på ”beredning”. Att vissa av arbetsmarknadens parter, bland andra parterna i staten, inte alls har fått vara med i detta förstadium till lagstiftning gör naturligtvis frågan om beredning av lagstiftning ännu mera problematisk. Ett mindre smickrande uttryck för den här sortens hantering, att låta intresseorganisationer ”beställa” lagstiftning, är korporativism. Ett uttryck som har en fascistisk anstrykning och som definitivt inte omfattas av begreppet demokrati.
Det andra principiella problemet med den nu pågående lagstiftningsprocessen är att de föreslagna lagändringarna är produkter av en förhandling. Denna förhandlingsmetod innebär alltså att man på kollektiv nivå, mellan arbetsgivarorganisation och arbetstagarorganisation, har hanterat individuella rättigheter, det vill säga förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. De förhandlande parterna har exempelvis kommit fram till att enskilda arbetstagares skydd vid arbetsbrist ska försvagas, genom att öka arbetsgivares möjligheter att göra undantag vid turordning, i utbyte mot att andra enskilda arbetstagares anställningsskydd vid tidsbegränsade anställningar förstärkas.
Man kan fråga sig om den arbetstagare som blir uppsagd på grund av arbetsbrist finner tröst i att en annan arbetstagare, som har haft tidsbegränsad anställning, får en tillsvidareanställning snabbare än vad som sker i dag.
Enligt min uppfattning ska inte lagstiftning, som rör enskilda individers rättigheter, hanteras genom förhandling där man i praktiken byter äpplen mot päron. I stället är kravet på lagstiftaren att varje enskild regel ska stå på egna ben. Så ska lagstiftaren exempelvis överväga hur ett rimligt anställningsskydd ska vara formulerat vid arbetsbrist utan att man tar hänsyn till hur anställningsskyddet ser ut för tidsbegränsat anställda i en helt annan situation.
Det är naturligtvis praktiskt för lagstiftaren att använda denna förhandlingsmetod, särskilt som lagstiftaren själv inte ens har skött förhandlingarna. Agerandet är emellertid fegt och farligt. Inte nog med att lagstiftaren är feg som använder sig av den ovan beskrivna förhandlingsmetoden – tillvägagångssättet innebär i praktiken att lagstiftaren på ett för demokratin farligt sätt har abdikerat från sin uppgift.
Tommy Iseskog
Jurist och arbetsrättsexpert
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
