En förändringens vind
Feministiskt initiativ (Fi) kan bli ett parti som
backar upp de sociala rörelsernas konstruktiva
förslag, menar Per-Erik Persson.
Jag tycker att mycket av kritiken mot Feministiskt initiativ (Fi) från ”vänsterhåll” är obefogad. Varför är man i vänstern så himla rädd för att nya initiativ ska ge en borgerlig regering?
Visst kan man som Göran Greider (i nr 6/05 av ST Press) hoppas på nya sociala rörelser som hittar nya verktyg för att förhindra den borgerliga politiken i praktiken – men går man inte lite väl hårt åt Fi? Kan inte de få försöka sy ihop en solidarisk politik på samma sätt som socialdemokraterna under det förra seklet försökt att skapa sysselsättning, till slut genom desperata privatiseringar? Det är ju knappast så att något parti kan sväras fritt från den politik som förts och som ökat samhällsklyftorna under de senaste 30 åren. Inget vänsterparti har ju kunnat engagera tillräckligt många människor för att slå om politikens marknadsinriktning.
Jag är också vänster, jag räds också en borgerlig utförsäljningspolitik med ökat individuellt ansvar för hälsa och inkomst. Men jag är tillräckligt vaken för att se att partipolitiken idag alltmer kommit att handla om protektionism och smygfiffel. Man vill säkra sin position utan att för den skull ge avkall på sina förmåner eller utan att behöva ta krafttag mot utarmningen av den offentliga sektorn.
På samma sätt som dagens partier skulle må bra av en bredare folklig rörelse i praktiken (och inte bara på pappret), så mår så klart Fi bra av att många människor ansluter sig och skapar ett parti i enlighet med sina önskningar. Hellre att människor ansluter till Fi – för det blåser en förändringens vind från dem – än att Bert Karlsson går med i Sverigedemokraterna och underblåser främlingsfientligheten i Sverige.
Göran Greider drömmer om, tror jag, ett nytt dynamiskt politiskt klimat med nya politiska aktörer, och då inte bara partipolitiska aktörer. Här håller jag helt med Greider och Carlos Rojas Beskow, vi vill se människor som går samman för något som vi också tror på – social rättvisa.
Vad är det som gör att Tiina Rosenberg (en av grundarna av Feministiskt initiativ) med sitt förslag om en maxlön på 50 000 kronor blir ett hot mot välfärden i landet? Det Fi med rätta hotar är en lamslagen vänster som inte kräver maxlöner, som inte ifrågasätter den historiska paragraf 32, arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Min förhoppning är att Fi blir ett parti som inte låser sig vid traditionella politiska gränsdragningar, att de vågar föreslå förändringar tillsammans med sociala rörelser.
Fi kan bli ett parti som backar upp de sociala rörelsernas konstruktiva förslag, som bereder dem ett utökat utrymme för sin verksamhet istället för att till exempel acceptera en ny EUs grundlag.
Det är dock vårt allas ansvar att slåss för våra mål, så antingen går vi med i Fi och utformar ett partiprogram tillsammans eller så försöker vi bli en social
rörelse med mycket jävlaranamma – och om då Fi ställer sig bakom oss så kommer åtminstone jag att bli glad. Fokus ligger på oss, inte på Fi.
Per-Erik Persson
Studerandemedlem i ST
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
