Dags för låglönesatsning
Men lever ej blott av kroppslig spis utan också av andlig, sägs det. För många statstjänstemän borde det omvända i påståendet gälla som utgångspunkt för framtida lönekrav. Möjligheten till ett bra och tryggt liv ligger ju i den ekonomiska plattform som arbetsinkomsten utgör.
Statsanställdas löner kommer – till skillnad från de privatanställdas – från statens skattekista och portioneras ut till respektive verksamhet via politiska beslut av riksdag och regering.
Lönesumman sägs vara en gång för alla given med från centralt håll bestämda ramar. Detta tas av såväl arbetsgivare som fack till intäkt för en evig acceptans av ett statligt låglöneproletariat.
Vid kafferummens blomsteromgärdade uppvaktningar och i chefernas julbrev får vi ofta veta hur värdefulla vi är och vilka fina arbetsinsatser vi gör. Varför får vi då inte lön för vår möda? Att slita med tunga arbetsuppgifter i allmänhetens tjänst och samtidigt tvingas försörja sig på en dålig lön – inte så sällan på arbetsplatser som hotas av personalminskning eller nedläggning – är inte särskilt motivationsskapande.
Lägg därtill vetskapen om att en usel lön efter avslutat arbetsliv avlöses av en ännu uslare pension.
Otrygghet och grubbleri inför en drastiskt försämrad privatekonomi vid pensionsstrecket är inte direkt någon ”hälsobringare”.
Flera års nedskärningar inom den offentliga sektorn, ofta i kombination med omorganisation, införande av ny teknik mm, har lett till ökad stress och nedslitning av personal, varav de flesta är lågavlönade kvinnor.
Dålig lön är en ytterligare påfrestning för redan hårt utsatta anställda. Jag är realist nog att förstå att en vändning till det bättre när det gäller den psykosociala arbetsmiljön inte går från en dag till en annan. En förändring tar tid, och kommer att bero på flera faktorer: ökade kunskaper hos politiker och makthavare, nyorientering av arbetsmarknadspolitiken och en nationalekonomisk ren nödvändighet. En förbättring av löneläget däremot, skulle kunna åtgärdas betydligt snabbare.
Det finns idag ST-medlemmar som har runt tretton-, fjortontusen kronor i månadslön, ja t o m mindre. Många besitter stor kompetens och har lång yrkeserfarenhet. Det är ovärdigt ett Sverige som ”går allt bättre” att betala sina statstjänstemän löner i den ”storleks”-ordningen. Och det är svagt om de fackliga organisationerna inte agerar för sina sämst ställda medlemmar.
Ingen ST-medlem ska behöva ha en månadslön under 15 000 kronor. Höjningen bör ske genom en centralt avtalad låglönesatsning i ett steg, och inte ”på sikt” som det brukar heta.
Till fackets förhandlare i vårens lönerörelse vill jag sända uppmaningen: Se till att de lågavlönade som arbetar åt den med miljardöverskott nerlusade staten/arbetsgivaren får det lönelyft de är värda! Vik er inte! Ni har många medlemmar bakom ryggen. Och än har väl inte offentliganställdas konflikträtt skrotats, eller?
Mats Ewerlöf
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
