Bortglömda av facket
Forskarassistenterna utgör en kvalificerad yrkesgrupp vars kompetens inte tas tillvara. Ansvaret ligger på de akademiska institutionerna, men ST har tigit alltför länge, anser Ingela Parmyd.
Det finns ett EU-direktiv om att visstidsanställning inte ska missbrukas. Generellt har fackföreningarnas kamp för bättre arbetsvillkor därmed lyckats, men undantag finns. Ett av dem är cirka 1 000 forskarassistenter vid landets universitet och högskolor. Enligt högskoleförordningen, som Sverige på svaga grunder tror står över EU-direktivet, får forskarassistenter ges fyraåriga visstidsanställningar. Utan att lärosätena riskerar att få personal med fast anställning, kan man med Sveriges tolkning av detta direktiv i lagen om anställningsskydd efter avslutad forskarassistenttjänst ges ytterligare två års visstidsanställning.
Tillsättning av forskarassistenttjänster sker i öppen konkurrens där granskare bedömer kompetensen hos de sökande. Av de 1 985 personer som fick en doktorsgrad läsåret 1998/99 fick fem procent av kvinnorna och nio procent av männen en sådan tjänst. De tillhör en grupp som uppnått en hög grad av excellens och är bland de bästa av de disputerade från sin årskull.
För många tjänster inom högskoleväsendet använder man sig av inlasning av personer man känner förtroende för. Om den inlasade personen varit forskarassistent kan man säga att lärosätet går in och tar ett rimligt arbetsgivaransvar. Dessvärre görs många inlasningar av personer som aldrig anställts i öppen konkurrens. Dessutom händer det att utlysta tjänster öronmärks genom användandet av mycket specifika kravspecifikationer. Det är beklagligt att det från statliga myndigheter förekommer utlåtanden som »Vetenskapsrådet anser att utredningens förslag riskerar att ge negativa effekter på mobilitet och kvalitetsutvecklingen vid universitet och högskolor.« och »Den akademiska rörligheten kommer om föreliggande förslag genomförs att bli ännu mer begränsad än idag.« (Stockholms universitet) i remissvaren på befattningsutredningen, som förespråkar att Sverige ska ge forskare chansen till fast tjänst efter fyra år. Om man vill minska cementeringen vid våra universitet och högskolor är inlasning och öronmärkning utmärkta ställen att börja ta itu med.
Forskarassistenterna ska genom att bygga upp sin egen forskning förnya
och berika svensk forskning. De ska också handleda doktorander och undervisa. Efter en lyckad tid som forskarassistent har man blivit en docentkompetent forskningsledare i fyrtioårsåldern. Då kommer tacken – det finns ingen fortsättning. Lektorat, som forskarassistenterna nu ska vara meriterade för, utlyses sällan. De få som utlyses går inom livsvetenskaperna till personer med en snittålder på 52 år som under otrygga arbetsförhållanden lyckats hålla sig kvar i systemet. Återstår då de cirka trettio forskartjänster som varje år utlyses centralt, vilka bara tolv procent av forskarassistenterna kan få. Sverige säger därmed nej tack till 88 procent av sina unga, långtidsutbildade framtida forskningsledare! Dessutom ofta med orden att de inte skulle vara tillräckligt bra, tack för den här tiden och nu rekryterar vi en ny forskarassistent som får gå samma öde till mötes. Det här är ett resursslöseri utan like, som varken är försvarbart ur samhällsekonomiskt eller humankapitalistiskt perspektiv.
Jag anser inte att man med automatik ska få fast anställning bara för att man är forskarassistent, men det måste finnas en rimlig chans att fortsätta sin akademiska karriär. Tydliga och transparenta kriterier måste formuleras så att alla bereds samma möjligheter. Jag är inte alls övertygad om att det finns för många forskarassistenter i förhållande till antalet högre tjänster inom högskoleväsendet. Det finns i dag nämligen 7 000 lektorer i Sverige. Visserligen förekommer variation mellan lärosäten och ämnen, men om man antar att systemet fungerar som det var tänkt borde det frigöras inte mindre än 280 lektorat per år. De skulle med råge räcka till de 250 forskarassistenter som avslutar sina tjänster varje år!
Ansvaret för forskarassistenternas miserabla situation ligger främst hos universitet och högskolor, det vill säga hos staten som arbetsgivare. Fast visst är det väl märkligt att ST står tyst bredvid och låter det hända. Forskarassistenterna är givetvis en alltför välutbildad och foglig grupp för att uppmärksammas. Annat vore det om man försökte utsätta administratörer för samma behandling. Länge leve ST – fackförbundet för alla!
Ingela Parmryd
Före detta forskarassistent
Stockholms universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
