Av tillitsreformen bidde det en tumme
Det mest påtagliga resultatet av den så kallade tillitsreformen blev en två timmar lång, frivillig webbutbildning för statsanställda, konstaterar Göran Sundström, professor i statsvetenskap. Men några konkreta förändringar av rådande styr- och kontrollmodeller har inte märkts av, anser han.
Den ”tillitsreform” som regeringen Löfven initierade 2014 får med regeringen Kristerssons tillträde anses ha gått i graven. Någon tillit tillskriver inte Tidöpartierna förvaltningen. Snarare tvärtom. De utmålar den som ineffektiv, korrupt och full av myndighetsaktivister, och bedriver nu en förvaltningspolitik som går ut på att minska staten och skärpa tjänstemannaansvaret.
Om detta finns det mycket att säga. Men innan debatten om Tidöpartiernas förvaltningspolitik fortsätter kan det vara på sin plats att göra bokslut över tillitsreformen. Hur gick det egentligen med den?
Tillitsreformen får mig att tänka på den gamla folksagan ”Mäster skräddare”. Där berättas om en man som går till en skräddare med en bit tyg för att få sig en rock uppsydd. Skräddaren talar om att den blir färdig om lördag. På lördagen återkommer mannen. Skräddaren säger då att ”det bidde ingen rock, det bidde ett par byxor”, som blir färdiga om lördag. Kommande lördagar upprepas scenen – skräddaren talar om att det blir ett allt mindre plagg: en väst, en vante, en tumme och till slut – ingenting.
Tillitsreformen gav löfte om förändringar – stora förändringar. ”Välfärdens proffs ska få vara proffs”, var budskapet från Stefan Löfven, som menade att de yrkesprofessionella hade ”kidnappats av ekonomiska ersättningsmodeller, administration och detaljreglering”. De professionella – lärare, läkare, poliser, arbetsförmedlare med flera – skulle frigöras från den ekonomiadministration som ansågs ha svällt över alla breddar till följd av de företagsinspirerade styr- och kontrollmodeller som länge hade dominerat i staten. Det gällde nu att visa de professionella tillit – att man litade på att de även utan ettriga styr- och kontrollsystem skulle utföra sina uppgifter.
Uppdraget att tänka nytt gick till Tillitsdelegationen. Så mycket nytt kom det dock inte ur denna delegation. Dess diskussioner och förslag handlade i huvudsak om modifieringar inom ramen för gällande ordning. Där regeringen hade efterlyst en ”tillitsbaserad styrning”, som gick ”bortom New Public Management”, svarade delegationen med att förorda en ”tillitsbaserad mål- och resultat¬styrning”.
I praktiken kom tillitsreformen främst att handla om ett förändrat chefskap och ledarskap. Fokus lades på ökad samverkan och dialog mellan chefer och medarbetare, där de tillsammans skulle diskutera hur mål, resultatkrav, nyckeltal och indikatorer skulle utformas och hur resultatinformation skulle tolkas. Även berörda medborgare skulle involveras mer.
Detta kom i själva verket att motverka tillitsreformen. Dels för att reformen ju från början handlade om att sätta större tillit till de professionella att utifrån sina yrkeskunskaper och sin yrkesetik på egen hand, och med mindre inblandning från andra, utöva sina verksamheter. De dialoger som förespråkades innebar i stället att de professionella i större utsträckning skulle diskutera verksamhetsnära mål och resultat med icke-professionella, såsom chefer, controllers och medborgare. En avprofessionalisering, således.
Men framför allt var det ju inte alls meningen att alla dessa ekonomiadministrativa aktiviteter skulle ägnas mer tid – vilket blev följden av dessa vidgade dialoger – utan att de anställda så långt som möjligt skulle befrias från all denna administration.
Det är svårt för högre chefer att minska på de ekonomiadministrativa kraven nedåt i myndigheterna så länge de övergripande regelverken består. Faktum är att knappast några regelverk har tagits bort sedan 2014. Kvar är alla förordningar om årsredovisningar, budgetunderlag, internrevision, intern styrning och kontroll och så vidare. Kvar är också alla tillämpningsföreskrifter och allmänna råd kopplade till dessa förordningar. Följaktligen har inte heller klagomålen om administrativa bördor avtagit. Tvärtom menar många att administrationen har ökat ytterligare under senare år, vilket bland andra Publikt har uppmärksammat i flera artiklar.
I stället för avreglering är det mest konkreta utfallet av Tillitsdelegationens arbete en ny utbildning för statsanställda. Den har dock mycket av symbolpolitik över sig. Det som från början beskrevs som en längre, obligatorisk, dialogbaserad utbildning för samtliga statsanställda blev i slutändan en frivillig, två timmar lång, basal och enkelriktad webbutbildning endast för nyanställda. Om riksdag och regering verkligen hade velat stärka de statsanställdas kunskaper om demokratins och rättsstatens principer torde det bästa sättet att nå detta mål – i termer av utbildning – ha varit att införa kursmoment med sådant innehåll på universitetens grundutbildningar, inom samtliga fakulteter.
Men ännu viktigare att framhålla är att utbildningar knappast löser grundproblemet. Dels minskar de ju inte de administrativa bördorna. Dessutom pekar forskningen på att svårigheterna för de offentliganställda att följa formella regelverk och sina inre etiska kompasser främst har att göra med införandet av de new public management-inspirerade styr- och ledningsformerna. De har gjort att staten alltmer har kommit att liknas vid näringslivet och myndigheterna vid företag, med förändrade identiteter (vem man är) och rolluppfattningar (hur man bör bete sig) som följd. Mål och resultatkrav har blivit allt viktigare medan formella författningar sjunkit i värde, samtidigt som snabbhet har premierats på bekostnad av begrundanden, allsidighet och förankring.
Om orsaken till de till synes alltmer vanligt förekommande ”skandalerna” och ”affärerna” och de ökade administrativa bördorna i statsförvaltningen främst beror på att staten har företagiserats och marknadiserats torde lösningen på dessa problem främst stå att finna i förvaltningspolitiska reformer som dämpar denna företagisering och marknadisering. Men, som sagt, några konkreta förändringar som innebär en nedtoning av rådande styr- och kontrollmodeller har inte märkts av.
Så, ”vad bidde det” av tillitsreformen? Ja, inte så mycket mer än ”en tumme”
Göran Sundström
Professor i statsvetenskap och prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
