Är ett storförbund verkligen lösningen för ST?
Styrelsen och medlemmarna i vår avdelning har på ett möte diskuterat förslaget att bilda ett nytt stort förbund av ST, SKTF, HTF och FF. Vi var rätt överens om att de argument som framförts för förslaget inte övertygat oss. Vi var alla mer negativa än positiva.
Några synpunkter som framfördes var: Risken finns att det blir svårt för en liten klubb/avdelning att få info/inflytande i Trio, när det blir ännu längre avstånd upp i organisationen. Det är också en risk att ombudsmannainflytandet ökar. Hur ska detta motverkas så att demokratin inte urgröps?
Skillnaderna i kultur och uppbyggnad mellan ST och SKTF/HTF är stora. Erfarenheter finns från bl a näringslivet där allt större bolag och organisationer inte alltid resulterat i effektivare och bättre verksamhet eller lägre kostnader. Inom staten har utvecklingen under senare år gått mot små och väl avgränsade myndigheter. Saco består ju av ett mycket stort antal relativt små förbund. Detta verkar inte vara negativt för rekryteringen.
Mina personliga synpunkter är att förslaget ytterligare riskerar att undergräva fackföreningsrörelsens roll som en folkrörelse som kämpar för jämlikhet, rättvisa och solidaritet. En risk med Trio är att facket omvandlas till ytterligare en serviceorganisation som främst ger medlemmarna rabatter på försäkringar och bensin samt stöd i arbetsrättsliga tvister.
Hade det inte varit bättre att få till stånd ett servicesamarbete vad gäller skolinformation och rekryteringen på universitet och högskolor, administration, statistik etc och att det specifika fackliga arbetet fortsatt i respektive organisation? Varför är inte detta ett alternativ? Varför har inte ett samgående av de offentliga facken ST och SKTF utretts som ett alternativ?
Det solidariska inslaget kommer att urholkas ännu mer. Det blir inte så självklart att slå vakt om den offentliga sektorn när drygt en tredjedel av medlemmarna arbetar privat. I en värld med ökade orättvisor och storföretag som allt mäktigare aktörer har fackföreningsrörelsen idag en lika viktig ställning som den hade för hundra år sedan, kanske till och med viktigare.
När fackliga ledare har ersättningar, löner, styrelsearvoden etc som nästan är i nivå med näringslivets toppar är det lätt att glömma bort medlemmarna med låga inkomster. Fackföreningsrörelsens historiska roll är att värna dem med låga inkomster och ifrågasätta makten. Att ägna så mycket tid och resurser åt organisationsförändringar som Trio försvagar detta arbete.
Jag tror inte att sammanslagningen av fyra organisationer som är så pass olika, med grundläggande skillnader i synen på offentlig och privat verksamhet, kommer att bli så framgångsrik som Trio-förespråkarna hävdar. Det som jag saknar i Sverige i nådens år 2001 är en stark facklig organisation som fortfarande prioriterar de fackliga grundbultarna: rättvisa jämlikhet och solidaritet!
Peter Bylund
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
