»Åldersregler inget svek mot unga«
Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationers kritik mot kollektivavtalen som diskriminerande av yngre är felaktig, skriver TCO-juristen Ingemar Hamskär och LO-juristen Claes-Mikael Jonsson.
I dagarna anordnar Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU) en konferens om ungas egenmakt. LSU kritiserade i en rapport nyligen kollektivavtalsregleringen som diskriminerande av yngre och söker dialog med fack, arbetsgivare och regering (ST Press12/2007). I rapporten anger LSU att facket sviker unga då de inte aktivt verkar för ungas rätt till likabehandling i arbetslivet; åldersdiskriminering av unga handlar enligt rapporten om lägre lön, kortare semester och sämre anställningstrygghet. Vi kan förstå att kritiken uppkommer, men ser också ett behov av att bemöta densamma.
I arbetslivet finns sedan lång tid strukturer och normer som i sig motverkar olika behandling. Det handlar om kollektivavtal och hög facklig närvaro på många arbetsplatser, etablerad partssamverkan och tvistelösningsmekanismer – samtidigt gäller det omvända – i hela samhället finns alltjämt diskriminerande strukturer och fördomar. Med stor oro kan vi i dag konstatera att mörkertalet avseende diskriminering i arbetslivet av unga är stort. Alltför många unga omfattas inte av det skydd som ska gälla enligt lagen om anställningsskydd (las) eller enligt de kollektivavtal som ger förutsättningar för en starkare ställning på
arbetsplatsen, rättvis lön och villkorsskydd. Alltför många unga väljer nämligen att inte bli medlemmar i facket eller skjuter upp sitt medlemskap till »ordnade förhållanden inträder« efter det senaste vikariatet. Därmed hamnar de utanför det skydd och plattform som ett medlemskap och ett kollektivavtal utgör.
Samtidigt känner vi oro för att äldre personer i arbetslivet, särskilt inom vissa branscher, slås ut alldeles för tidigt från sina yrkesliv. Även det är ett stort samhällsproblem. Det är riktigt att vår lagstiftning och våra kollektivavtal (i likhet med EG-rätten) i huvudsak har ett äldreperspektiv. Men det är också viktigt att inse värdet av att fler personer förenar pension med förvärvsarbete. Denna möjlighet till positiv särbehandling av äldre i lag och avtal är enligt vår uppfattning viktig för att vi skall kunna åstadkomma ett uthålligt arbetsliv.
Att som vissa debattörer hävda att las och kollektivavtalet är en grundläggande orsak till osaklig särbehandling av unga i arbetslivet och något som därför bör ändras på är inte bara kortsiktigt tänkt, det är korkat i största allmänhet. Kollektivavtalet är ett skydd för rättigheterna på arbetsplatsen, men också ett skydd mot låglönekonkurrens och dumpade villkor. I den svenska arbetsmarknadsmodellen spelar de fackliga organisationerna och kollektivavtalen en central roll för lön- och villkorsskyddet. Också arbetsgivarna har ett intresse i det sammanhanget, då de önskar konkurrensneutralitet. Kollektivavtalet är det instrument som arbetstagarna tar till för att motverka de orättvisa villkor som råder på en renodlad marknad. Det är dock viktigt för de fackliga organisationerna att vårda sina kollektivavtal och tillse att avtalen är neutrala ur diskrimineringssynpunkt. Ett exempel på diskriminerande villkor som utrangerades ur kollektivavtalen på 1960-talet, var de särskilda lönetarifferna för kvinnor och män.
LSUs exempel från las och kollektivavtalen (lägre lön, kortare semester och sämre anställningstrygghet) handlar som vi ser det inte om åldersdiskriminering utan om saklig särbehandling på grund av ålder. De ålderskriterier som förekommer i kollektivavtal har sitt ursprung i ett främjande- eller skyddssyfte genom att exempelvis skydda unga mot lönedumpning eller att skydda äldre så att de i ökad utsträckning skall orka arbeta till ålderspension. Reglerna gäller lägstalöner, förlängd semester, uppsägningstid med mera. Viktigt i sammanhanget är att skillnader inte uteslutande knyts till ålder. Som ung är man oftare oerfaren, kraven är lägre och arbetsuppgifterna i regel mindre kvalificerade, men med erfarenhet, högre krav och kvalificerade arbetsuppgifter kan högre lön motiveras.
Vi tror inte att handläggningen i domstolar har störst betydelse i kampen mot diskriminering – främjande åtgärder inom ramen för kollektivavtal är ofta effektivare än ett förbud. Det allra bästa är förstås ett »både och«. Diskrimineringsbegreppet omfattar inte bara principen att lika fall skall behandlas lika, utan också – och det är viktigt – principen om att olika fall skall behandlas olika.
Ingemar Hamskär
Chefsjurist, TCO
Claes-Mikael Jonsson
Jurist, LO
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
