Tvånget ska ge befrielse

Det är morgonmöte för personalen på Hessleby behandlingshem och en bit gurka visas upp. Den är urholkad, och i ena änden sitter en bit metallfolie. Ett rökverktyg, upphittat föregående dag i en klients rum.
Personalen skrattar och skakar motvilligt imponerade på huvudet. Uppfinningsrikedomen är stor när drogsuget sätter in.
– Vi har rätt att gå igenom klienternas rum då och då, och det bör vi kanske göra lite oftare, instruerar vårdansvarige Lars Jonsson.
– Men samtidigt ska vi komma ihåg att klienterna har en liten privat sfär, så vi måste ta hänsyn.
När människor vårdas under tvång gäller det att hitta en balanspunkt mellan frihet och kontroll. På Hessleby är friheten relativt stor på de öppna avdelningarna. För en tillfällig besökare är det inte givet vilka av dem som släntrar på gångarna som är missbrukare respektive behandlare. Vissa personer har dock en telefon med en röd larmknapp hängande på ena höften och en nyckelknippa på den andra. Anställda som skramlar extra med nycklarna är inte väl sedda bland klienterna.

Meningen med vistelsen är att missbrukaren ska få motivation att söka sig vidare till frivilliga alternativ. Tvångsvård får pågå i högst sex månader. Genomsnittstiden på Hessleby är fyra.
För att stötta motivationen har varje behandlingsassistent ett antal klienter som han eller hon är kontaktperson för, och mellan dem ska kontakter och samtal vara täta. I samverkan med hemkommunens socialsekreterare görs en behandlingsplan, och klienten kan göra studiebesök på något frivilligt behandlingshem. En pojke i den yngsta årgången, en 18-åring, skjutsas de femtio milen till hemstaden för att upprätta en psykologkontakt.
Trots ansträngningarna är det många gånger i kontakterna med hemkommunen som vårdkedjan brister, anser institutionschefen Gunnar Hansevi. Ofta verkar kommunerna tagna på sängen när klienten kommer hem igen.
– De pustar ut och tänker att ”nu är han i alla fall på Hessleby”. Ett skräckexempel var den socialsekreterare som tyckte vi skulle köpa ett tält åt klienten efter de sex månaderna.

I motivationsarbetet ingår också det som i den officiella programbeskrivningen kallas ”miljöterapeutiskt arbete”, i klartext praktiska sysslor som städning, matlagning och trädgårdsarbete. De som klarar av det och själva vill får efter en tid flytta till villa Utgård, där man har sin egen budget och själv står för inköp och matlagning.
Hessleby håller även med ett batteri av fritidsaktiviteter. Man gör utflykter, har matlagningskurser, och så finns café, biljard, gym, motorcyklar, tennisbana, musikstudio, pingis och verkstad med bland annat silversmide. Det senaste tillskottet är en begagnad minigolfbana som sätts upp i parken av klienter och personal. Det gäller att uppamma andra intressen än drogen och, kanske också, att få tiden att gå.
Men allt detta finns inte tillgängligt omedelbart för den som kommer till Hessleby. Den första tiden, omkring två veckor, tillbringar man på den låsta avdelningen Midgård. Där sker avgiftning och återhämtning. Amfetaminmissbrukaren kan få vandra några nätter i korridoren för att sedan ta igen den förlorade sömnen.

Trots en restriktiv attityd är institutionens medicinskåp välfyllda. Många av de boende är fysiskt krassliga efter ett långt missbruk. Klockan åtta på kvällen bildar klienterna kö till expeditionen för den dagliga medicinutdelningen.
– Det här är ju nästan som Ullared, skojar en behandlingsassistent och viftar med dosetterna.
– Men det är sämre varor här, muttrar en klient.
En klient i medelåldern har sex mediciner i sin dosett: Nitromec mot kärlkramp, Ipren mot huvudvärk, dämpande Klomicamin, Losec för magen, blodtrycksmedicinen Inderal samt Propravan, ett milt sömnmedel.
Andra vanliga mediciner hjälper mot kramper och sura uppstötningar.
– Många magar är förstörda av missbruket, kommenterar Janne Berglind, behandlingsassistent och numera ST-fackligt engagerad på heltid.
– Det är också vanligt med en övertro på mediciner, så det är viktigt att ha koll. Somliga vill jämt ha Panodil.
Som komplement till medicinerna har flera anställda fått utbildning i massage, och klienterna erbjuds också öronakupunktur – en avslappningsmetod som framför allt heroinister uppskattar.
På aviftningsenheten Midgård befinner sig just nu de äldre herrarna Nils-Olof och Lasse. De kom hit för tre dagar sedan, och anser båda att ett misstag har begåtts och att de borde får åka hem igen.
– Det är en socialsekreterare som jagar mig, hävdar Lasse. De säger att jag inte sköter min ekonomi.
Nils-Olof vidgår att han har alkoholproblem, men påpekar att han nu tar Antabus.
– Jag har ett företag att sköta, säger han, jag kan inte vara här.
– Det är en typisk första reaktion att ”de är helt ute och seglar”, kommenterar behandlingsassistenten Sverker Larsson, som i dag tjänstgör på Midgård.

Andreas, som lämnade Midgård för en vecka sedan och som nu installerat sig i villa Frigg, har för sin del hunnit byta uppfattning.
– Det var morsan som ringde och såg till att jag togs in. Nu efteråt tycker jag nog att det var rätt.
Andreas är 26 år. Han är solbränd och vältränad, men rör sig ryckigt och är orolig i kroppen. I tio år har han tagit amfetamin. Trots att han saknar amfetaminet ”varje minut” betraktar han sig inte som narkoman. Det var för kickarnas skull han tog det, men drogerna går nog att ersätta med något annat häftigt som bergsklättring eller bungy–jump, tror han. Att jobba med barn vore också kul, det har han provat på.

– Några återfall får man nog räkna med, men det kommer inte att bli som förr, säger han.
Men funkar det?
– Nej, skrattar han, det gör det nog inte.
Andreas tycker i likhet med flera andra att det blir för mycket prat om droger på Hessleby.
– Det är det enda vi har gemensamt, och det är det som är så jobbigt, konstaterar han. Och så är det mycket snack om ”plitjävlar”.
– Man vill att personalen ska vara mycket mer nära och prata om annat, som fotboll. Man behöver också kunna tala om att man mår dåligt och dumpa av sig lite känslor.
Bristen på tid för samtal om annat än droger är något som både klienter och anställda återkommer till. Den dagliga dokumentationen av hälsotillstånd och behandling tar ansenliga delar av personalens arbetstid, liksom städning och annat praktiskt arbete.
Två av tre missbrukare får det bättre efter perioden på ett så kallat LVM–hem, enligt uppföljningar från Statens institutionsstyrelse, SiS.
– Det betyder att de super mindre eller inte alls. Med en tredjedel händer inte så mycket, säger Gunnar Hansevi. De har inte drogat färdigt än, har inte sett tillräckligt mycket av det negativa. Heroinister är svårast, de kan hålla på länge om de inte tar en överdos.
Att arbeta med tunga missbrukare i ett system som ger måttligt goda odds kräver sin tribut. Många som jobbar i missbrukssvängen byter till något radikalt annorlunda efter ett tiotal år, berättar Janne Berglind.
– Det är viktigt att man har en rik fritid, ett andningshål, framhåller han.
Själv ägnar han sig åt jakt, hunduppfödning och de egna hästarna.

– Och så får man suga i sig solskenshistorierna, tillägger han.
En sådan bidrar Christer Hager, chef för utslussningsenheten, med.
– En av dem som varit hos oss hade 14 LVM bakom sig när han flyttade till Vilhelmina. Där har han klarat sig nu i fjorton månader. Det finns inga hopplösa fall!