”Jag har brutit så många löften förr”
Jörgen Sundström, klient:
Jörgen Sundström bor i en av Hesslebys utslussningslägenheter i närbelägna Mariannelund. På dagarna åker han till behandlingshemmet, där han tar hand om hela institutionens tvätt. Hans missbruk har främst varit alkohol.
– Nu har jag varit nykter i två månader och jag har aldrig mått så bra, fysiskt. Men jag saknar information, en slags skolning, om det mentala arbetet. Det behövs både vilja och kunskaper för att sluta med droger.
Jörgen har dock sökt sig kunskaper på egen hand. Han har gått NLP-kurser (står för neurolingvistisk programmering) där han lärt sig att fokusera på egna mål, kortsiktiga och långsiktiga, och inte på problemen.
– Det viktigaste är inte att bli av med spriten utan att leva ett liv som jag är nöjd med. Att sluta dricka blir ett steg på vägen.
Insikten gjorde att han på eget initiativ ordnade en LVM-plats.
– Jag kämpade i flera år för att få frivillig vård, men det enda som erbjöds var öppenvård med Antabus. Och jag visste att det inte skulle räcka för mig. Jag behövde en plats där jag i lugn och ro kunde få klara upp saker med mig själv. Och det har jag fått här.
Ann Rundberg, personal:
– Vi har ganska stor frihet och kan göra saker spontant, till exempel åkte vi i går och tittade på Astrid Lindgrens födelsehem. Just nu förbereder jag en fiskeutflykt med två övernattningar i Västerviks skärgård.
Ann Rundberg har arbetat som behandlingsassistent på Hessleby i sju år och kände att det var dags för något nytt. Då erbjöd ledningen henne och en kollega att gå en så kallad steg 1-utbildning i kognitiv terapi.
– Så nu jobbar jag kanske två dagar i veckan, resten går till kurs, handledning och egenterapi.
Kunskaperna ska omsättas i någon form av terapeutisk behandling på Hessleby, hur är inte klart än. Men utbildningen har redan gett Ann Rundberg tankar om Hesslebys arbetssätt.
– Det finns mycket att göra här! Vi skulle behöva frigöra fler behandlingsassistenter för tid med klienterna. Alla kanske inte ska ha generella arbetsuppgifter, man borde se mer till individens förmåga, anser hon.
Markus, klient:
Markus väska står packad i hans rum i en av de gula trävillorna. Han är på väg från Hessleby, till en praktikplats på en restaurang i Malmö.
– Det här stället är en hållplats, ett uppehåll i missbruket, säger han.
Detta är hans tredje LVM.
– När jag var 23–24 hade jag ingen tanke på att lägga av. Jag söp bort jobb, vänner och lägenhet.
Man måste supa färdigt, konstaterar han, och tror att han själv har gjort det nu.
– Men jag har lärt mig att man bara kan ta en dag i taget. Mina föräldrar blev besvikna när jag inte ville ge dem några stora löften, men jag har brutit så många löften förr och vet bättre nu.
Tryggheten i Malmö heter AA, föreningen Anonyma Alkoholister och dess möten, samt Antabus. Markus har själv fixat en lägenhet bara fem minuters promenad från AA-lokalen.
I likhet med Jörgen Sundström har Markus tagit sig till Hessleby av egen kraft, men tycker inte att tiden här bidragit till motivationen, snarare tvärtom.
– Här är drogsnack från morgon till kväll. Det första man frågar en nykomling är vad för slags missbruk det handlar om och om de har något med sig.
Sverker Larsson, personal:
För dagen arbetar Sverker Larsson på den låsta avdelningen Midgård, den första anhalten för dem som anländer till Hessleby och ska avgiftas och varva ner. Klienterna mår oftast dåligt och det kan bli våldsamma utbrott. Men för det mesta är det inredningen som går åt, säger Sverker Larsson, själv känner han sig sällan hotad.
– Men det beror förstås på vad man betraktar som hotfullt. Om någon skriker ”jag ska slå ihjäl dig” ser jag det inte som ett hot. Däremot om en klient står och hötter med knytnäven mot mitt ansikte, då känner jag mig hotad.
Senaste allvarliga bråket var vid midsommar.
– Men det var lite ”vibbar” i helgen, en klient hade setts på bolaget, ”fel” flicka besökte en klient och så vidare.
– Vissa klienter nämner sådant för oss. Många mår dåligt när det kommer in droger på området.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
