Personalen på kontoret inrymdes under masskjutningen

Det är tisdag den 4 februari. Stefan Paulsson-Febo äter lunch med sina kollegor på Transportstyrelsens kontor i Örebro. Matsalen har stora fönster i söderläge, på våren och sommaren brukar solen lysa in över borden. Men den här dagen är det gråmulet utanför rutorna. Enstaka snöfläckar syns intill vägkanten.

Plötsligt ser Stefan Paulsson-Febo blåljus på andra sidan gatan. Väldigt många blåljus.

– Det kommer brandbilar, polisbilar och ambulanser i en otrolig mängd som gör att jag tänker att nu är det något på gång, något utanför det normala.

Stefan Paulsson-Febo är tjänsteman i beredskap på myndigheten, och han följer intresserat vad som händer vid skolan på andra sidan vägen. När han ser poliserna dra på sig skyddsvästar får han onda aningar.

Kort därefter springer människor över gatan och förbi Transportstyrelsens fönster. Samtidigt duckar poliserna och flera personer skriker.

– Då misstänker jag skottlossning, säger Stefan Paulsson-Febo.

Han får ett samtal från en kollega som också jobbar som tjänsteman i beredskap på Transportstyrelsen. Kollegan har fått in rapporter om att skott har hörts. Stefan Paulsson-Febo reagerar snabbt.

– Jag tänker att det viktigaste just nu är att säkra liv och lem, genom att spärra utgångarna.

Han uppmanar en kollega att ta kontakt med lokalförsörjningen, som placerar ut folk vid varje utgång för att informera om att man ska stanna inne. Transportstyrelsens kontor är redan låst för allmänheten, bara anställda kan komma in i lokalerna.

Därefter upprättas en stab som hjälps åt att hantera situationen. Den består av representanter för säkerhetsavdelningen, logistik, kommunikation, sekretariat, personalansvariga och beslutsfattare. Det första de gör är att försöka skaffa sig en bild av läget, för att sedan kunna informera alla anställda.

Strax efter klockan 13 får de tag på polisens regioncentral, som bekräftar att det pågår en skjutning på Campus Risbergska på andra sidan gatan från Transportstyrelsens kontor.

– Från polisen får vi veta att området runt omkring oss fortfarande inte anses säkrat, säger Stefan Paulsson-Febo.

Sedan tappar de kontakten med regioncentralen. Samtalen till polisen är så många att det inte går att nå fram.

Medierna rapporterar för fullt om skjutningen, men det förekommer många olika uppgifter och det är svårt att få en klar bild av vad som händer. Stefan Paulsson-Febo och staben bestämmer sig för att bara lita till den information som kommer från polisen, via händelserapporteringen på deras sajt. De delar löpande informationen med ledningen och med alla anställda, i alla kanaler.

– Vi använder intranätet, mejl, sms. Alla ska vara informerade, det är viktigast. Det innebär att även medarbetare som inte är stationerade här i Örebro får information, säger Stefan Paulsson-Febo.

På kontoret i Örebro får varje chef i uppdrag att räkna in sina anställda, både de som är på plats och de som jobbar hemifrån, för att se att alla är okej. En del var ute på lunch när skjutningen började. De uppmanas att inte komma tillbaka till kontoret utan i stället åka hem.

Campus Risbergska ligger intill Svartån, ett populärt promenadstråk just vid lunchtid bland de anställda på Transportstyrelsen. Men som tur är tycks ingen ha varit ute och gått vid skolan när skjutningen började.

– Vi får ganska snabbt återkoppling från cheferna som har räknat in alla, säger Stefan Paulsson-Febo.

Nu följer några långa timmar som mest består av väntan. Vid ett tillfälle under eftermiddagen får de besked om att faran är över, men kort därefter meddelar polisen att det är fortsatt inrymning som gäller.

Frågorna är många. Hur många är skadade? Har någon dött? Hur många gärningsmän finns det? Handlar det om ett terrorbrott? Det är svårt att få svar, och många rykten sprids. Stefan Paulsson-Febo och hans kollegor fortsätter att informera om de uppgifter som polisen lägger ut, allt annat väljer de bort.

Stefan Paulsson-Febo har två barn som går i skolan i Örebro. De är också inrymda, men han tillåter sig inte att tänka på det.

– Jag har turen att ha en väldigt handlingskraftig fru, som har tagit kommandot utanför och skickar korta lägesrapporter till mig. Jag går in i min tjänsteroll, kopplar bort det privata och bara agerar. Det är väl en skyddsmekanism också.

Omkring klockan 16 får de besked om att området är säkrat. Stefan Paulsson-Febo informerar alla anställda om att inrymningen är över. Innan de lämnar kontoret håller staben ett avstämningsmöte för att se till att alla kommer hem säkert. De vars bilar är parkerade innanför polisens avspärrningar får åka med kollegor eller bli upphämtade av anhöriga.

När alla har lämnat kontoret packar staben också ihop. Stefan Paulsson-Febo är sist kvar. Strax efter 18 går han ensam ut genom dörrarna mot sin bil. När han kommer till parkeringen och ser polisens avspärrningsband fladdra på motorhuven förstår han hur nära det var.

Först när han ringer sin fru i bilen på väg hem kommer känslorna.

– När jag hörde hennes röst kände jag att läpparna darrade och rösten inte riktigt bar.

På kvällen står det klart att masskjutningen på Campus Risbergska är den värsta i Sveriges historia. Gärningsmannen Rickard Andersson sköt ihjäl tio personer på skolan innan han tog sitt eget liv.

De närmsta dagarna efter skjutningen handlar mycket om omhändertagande på Transportstyrelsen. Varje avdelning har egna samtal om det som hänt. Alla anställda erbjuds samtalsstöd via företagshälsovården. Många går till minnesplatsen utanför skolan och tänder ljus eller lämnar blommor.

En vecka efter skjutningen samlas medarbetarna i matsalen för att gemensamt delta i den nationella tysta minuten. Transportstyrelsens generaldirektör Jonas Bjelfvenstam är också på plats.

I dag, en dryg månad senare, vet man fortfarande inte vad Rickard Anderssons motiv var. På Transportstyrelsen pratas det ofta om skjutningen.

– Det är på allas läppar fortfarande. Vi är människor som alla andra, vi undrar varför och hur det kunde hända. Det är inte unikt för oss här på kontoret, det gäller Örebro i stort, säger Stefan Paulsson-Febo.

Krisberedskapen utvärderas fortfarande, men själv tycker han att den fungerade bra under de extraordinära omständigheterna.

Joakim Wenck, arbetsplatsombud för ST på kontoret i Örebro, instämmer.

– Arbetsgivaren gjorde vad de kunde, tjänsteman i beredskap satte sig i kontakt med räddningstjänsten och gick ut med information till alla anställda, säger han.

Joakim Wenck satt också i matsalen när utryckningsfordonen kom. Han misstänkte först en gängskjutning, och försökte som de flesta få mer information via medier. När han fick besked om inrymningen visste han fortfarande inte vad som pågick i skolan på andra sidan gatan.

– Vid 13 fick vi veta från arbetsgivaren att vi skulle hålla oss inomhus. Men man såg många människor i rörelse utanför, så det var lite oklart varför vi var inrymda, säger Joakim Wenck.

Han jobbar på körkortsavdelningen, och hans närmaste chef kallade till möte kort efter beskedet för att se vilka som var på plats och hur de mådde. De fick snabbt tag på alla medarbetare.

Det svåraste tycker Joakim Wenck var bristen på information från polisen under inrymningen.

– Vad betydde egentligen polisens uppmaningar att hålla oss inomhus, var det för vår skull eller för att inte störa deras insats? Det tycker jag fortfarande är oklart.

Myndighetens agerande utvärderas fortfarande av varje avdelning. Därefter ska en sammanfattning göras för att se om något i krisberedskapen behöver ändras. Men inga större brister har framkommit hittills.

– De jag har pratat med säger att cheferna har skött det föredömligt. Rutinerna har fungerat, säger Anna Malmborg, avdelningsordförande för ST inom Transportstyrelsen.

Hon jobbar inte på kontoret i Örebro och blev först informerad om skjutningen av ST-avdelningens vice ordförande, som sitter i Mariestad. Senare fick hon ta del av samma information som alla andra anställda på Transportstyrelsen.

– Det borde finnas en rutin för att uppdatera fackliga företrädare, eftersom vi får frågor om vad som händer och kanske kan hjälpa till. Men så var det inte. Skyddsorganisationen fick information, men inte vi. Det är något vi har lyft med arbetsgivaren, och de håller med, säger Anna Malmborg.

Skjutningen på Campus Risbergska visar behovet av att förbereda sig även på det otänkbara, menar Stefan Paulsson-Febo. I vanliga fall handlar de kriser som tjänsteman i beredskap hanterar främst om Transportstyrelsens ordinarie verksamhet, som sjöfartsfrågor och fordonsfrågor.

– Det här var inget man hade förutsett skulle hända när man satte sig för att käka lunch. Vi hade tur i oturen som inte blev värre drabbade, säger Stefan Paulsson-Febo.

Han anser att myndigheten framöver behöver öva på krisplanen, däribland inrymningar, för att utvärdera hur allt fungerar innan det blir skarpt läge.

I dag är stämningen på Örebrokontoret ungefär som vanligt, anser både Stefan Paulsson-Febo och Joakim Wenck. Skjutningen dyker upp i konversationer då och då, och de anställda påminns fortfarande om att de har rätt till samtalsstöd. Men livet går vidare, arbetet likaså.

– Det här är ett ärr som alltid kommer finnas kvar hos oss. Men jag tror att den bästa medicinen är att gå tillbaka till vardagen och försöka se framåt, säger Stefan Paulsson-Febo.

Själv tar han med sig en stark känsla av trygghet i kollegorna närmast honom.

– Jag känner att jag kan lita på dem. Teamet som fanns runtom mig gjorde hela utkomsten av det här.