Han får STs arbetslivspris
Lars Lunning har fått STs arbetslivspris 2001. Han är en av männen bakom den nya arbetsrätten från 1970-talet. Är det något han ångrar idag är det, att turordningsregeln vid arbetsbrist kan förhandlas bort i efterhand.
– Att sitta ordförande i Veterinära ansvarsnämnden!
Så lyder Lars Lunnings något överraskande svar på frågan vad han tycker varit roligast genom åren. Där har han, som enda jurist, suttit sedan 1993 tillsammans med veterinärer, lantbrukare, ägare till hästar och sällskapsdjur.
– Jag har alltid gillat att arbeta med människor och kunna använda juridiken i vardagslivet.
Om detta är det roligaste är det viktigast att ha varit domare. Då möter han människor i alla situationer som kan uppstå i ett mänskligt liv. Att skriva lagkommentarer är däremot jobbigt och maktpåliggande, medan undervisningen betytt mycket för honom. Genom den har han under 25 år träffat tusentals elever, som i sitt yrke arbetar praktiskt med arbetsrättsliga frågor.
– Då lär jag mig mycket. Att kunna återknyta till mina elever är en förutsättning för att jag ska kunna skriva lagkommentarer, säger han.
Sedan början av 90-talet har Lars Lunning varit lagman vid Göta hovrätt. Han bor med hustru Ingrid och sönerna Jesper och Rasmus, 15 respektive 13 år, i ett äldre villaområde i Jönköping. Det är där jag träffar honom en strålande vacker men kylig novemberdag.
– Vi flyttade hit för att våra grabbar skulle få växa upp här, upplyser Lars Lunning, medan familjens storpudlar kommer farande.
Pontus och Toker snor runt besökarna och nosar nyfiket. Rasmus, som likt hundarna är döpt efter Astrid Lindgrens trio, är lillebror och som sig bör i skolan.
Med honom delar far i huset intresset för Ferraribilar, modellvarianterna ska det tilläggas. Och de är många. Röda, gula, svarta och i silver lyser de på smala hyllor i glasskåp som går från golv till tak.
Men allra först leds jag in till ”det allra heligaste”, arbetsrummet, som är fyllt av arbetsmaterial, skrifter och tjocka böcker. Åtskilliga utredningar, som han suttit med i, har inte lett till något, berättar han och håller fram den ena stora volymen efter den andra med lagförslag:
1992 års arbetsrättskommitté fick aldrig publicera en ny medbestämmandelag. En ny förtroendemannalag med regler om bl a arbetstagarkonsulter och fackliga förtroendemöten var färdig 1978 men då föll Fälldinregeringen och med den propositionen. Ett förslag till ny LAS (lagen om anställningsskydd) har i några avseenden genomförts men i övrigt blivit liggande.
– Arbetsrätt är en svår form av juridik, ett område där det alltid blir motsättningar, fastslår han. Den enda sak jag gjort som blivit allmänt accepterad är regler för hur arbetsrätten ska fungera i krig.
Den lagstiftningen har aldrig uppmärksammats men så har vi som bekant ännu inte behövt testa den.
Nu arbetar Lars Lunning och Gudmund Toijer på en ny upplaga kommentarer av just LAS. Det är en väldig lunta som krävt mycket arbete, orsakat av att han låtit det gå dryga tiotalet år sedan föregående upplaga.
– Det händer mycket på så lång tid men jag har inte hunnit. Och det är inte roligt om jag skriver fel eller tappar bort något.
Skrivandet passar bättre för den som är pensionär, menar han. Så det lär han få tid med nu när pensionen är ett faktum.
– Förr redovisade jag mest förarbeten till lagar och rättsfall, nu är det mer analyserande text. Så mycket har uppenbarats genom åren som inte var klart förr, tillägger han.
När han arbetade på Arbetsdomstolen 1965 upplevde han på nära håll hur statstjänstemännen började få sin förhandlings- och strejkrätt.
Men framför allt var han som sakkunnig och senare rättschef på arbetsmarknadsdepartementet under 70-talet med om att utforma ”Åmanlagarna” (så kallade efter utredningens ordförande Valter Åman), det vill säga MBL, förtroendemannalagen och LAS.
Är det något han idag är kritisk till så är det den del i LAS som gäller turordning vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. En dispositiv regel infördes som innebär att turordningen kan avtalas bort i efterhand, när arbetsbristen väl är ett faktum.
– Idag skulle jag inte ha gjort turordningen dispositiv på detta sätt, understryker han. Lagregeln måste vara förutsebar för de enskilda arbetstagarna. Det är olämpligt med oförutsebara lagregler, särskilt som det handlar om konkurrensen mellan anställda.
Valter Åman blev upprörd över regelns praktiska konsekvenser. Det stämde inte med utredningens ambition att man på förhand ska veta vilket skydd man har.
Lars Lunning ger också exempel från fall i Arbetsdomstolen. Det ena rör en kvinnlig lärare som gett en elev en örfil, det andra en manlig lärare som trakasserat kvinnliga arbetskamrater och gymnasieelever sexuellt. Kvinnan ansågs ha handlat så förgripligt att hon förlorade jobbet, men mannen ”skulle man tala till rätta”.
– Är det bra att anställningsskyddet gör sådana skillnader vad gäller bedömning och sträcks ut så långt att det skyddar gärningsmannen? Vilka signaler ger det?
Ansvaret för arbetsrätten är numera delad mellan olika departement. Lars Lunning ser mycket skeptisk ut när han konstaterar detta.
Enligt hans mening fanns det på hans tid mer kunnigt folk inom regeringskansliet och han nämner före detta chefer som Ingemund Bengtsson, Anna-Greta Leijon och Allan Larsson. Av juristerna på rättssekretariatet hade de flesta varit sekreterare i Arbetsdomstolen och/ eller i det arbetsrättsliga kommittéarbetet. Hans främste medarbetare under många år var Olov Bergqvist.
Inför framtiden funderar han bland annat över EU, som tvingar Sverige anta regler som inte är förenliga med vår arbetsrätt, exempelvis på statens område.
Han är också bekymrad över att allt fler nya företag saknar kollektivavtal, eftersom vår arbetsrättslagstiftning utgår från att allt det som är speciellt för ett företag eller en myndighet ska anpassas till kollektivavtal.
– Ingen vet vart det leder.
Han ifrågasätter även den lagstiftningsteknik som bevisföringen i de nya diskrimineringslagarna representerar. De har vad han kallar överskottseffekter och kan fånga in sådant som inte är diskriminering i egentlig mening.
Dessutom hyser han viss oro för den svenska fackföreningsrörelsen.
– Den har historiken i ryggen sedan 100 år. Men i Sverige har vi inget egentligt skydd för fackföreningarna som vissa andra länder har. Nästan vem som helst kan bilda fackförening. Vad händer om helt andra intressen, grupper med helt annan bakgrund och ett annat rättstänkande använder den rättsliga struktur vi har byggt för arbetsrättsliga syften? slutar han.
Lars Lunning
Född 1934 i Stockholmsförorten Bromma. Jurist med arbetsrätt som specialitet. Bland befattningarna: sekreterare vid Arbetsdomstolen 1965–1968, rättschef vid arbetsmarknadsdepartementet 1978–1983, hovrättslagman vid Svea Hovrätt 1983–1992 och vid Göta hovrätt från 1992.
Övriga uppdrag: sekreterare i Åmanska utredningen, expert i nya arbetsrättskommittén 1976/77, jämställdhetskommittén 1977, 1992 års arbetsrättskommitté med mera, ordförande i Veterinära ansvarsnämnden och juris hedersdoktor vid Stockholms universitet 1993.
Han har skrivit lagkommentarer i arbetsrätt däribland om förtroendemannalagen, LAS och MBL.
Därför får han priset
”Knappast någon facklig förtroendevald, som i sitt uppdrag har haft att hantera de viktigaste arbetsmarknadslagarna, har kunnat undgå att påverkas av Lars Lunnings kommentarer och tillämpningsföreskrifter av lagarna.”
Ur motiveringen för STs arbetslivspris
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
