Förebyggande åtgärder utan effekt
Det kan vara så att statens satsningar på att förebygga ungdomars alkoholkonsumtion inte har haft någon större effekt. Det hävdar Riksrevisionen efter en granskning.
De senaste tio åren beräknas staten ha satsat cirka 900 miljoner kronor på åtgärder för att minska ungas alkoholkonsumtion. Riksrevisionens granskning visar att det är tveksamt om insatserna har haft någon effekt på ungas drickande.
Alkoholkonsumtionen bland ungdomar har minskat de senaste åren. Men enligt Riksrevisionen är det i hög grad osäkert om minskningen kan kopplas till de förebyggande insatser som bedrivs på regional och lokal nivå med hjälp av statligt stöd. Det är svårt att se ett samband mellan alkoholförebyggande insatser och förändringar i alkoholkonsumtionen. Rapporten visar också att myndigheter, kommuner och ideella organisationer har hanterat statens stöd på ett sådant sätt att effekter är svåra att uppnå och att avläsa. Pengarna har satsats på åtgärder som inte har bevisade effekter på alkoholkonsumtionen.
”Satsningen har till viss del gett positiva resultat. Barn och unga har prioriterats och det finns en bättre struktur för det förebyggande arbetet. Men regeringen bör i ökad grad styra bidragen och tillsynen mot effekter som ger minskad tillgång och efterfrågan på alkohol bland unga”, säger riksrevisor Gudrun Antemar i ett pressmeddelande.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
Kostnaden för alkoholens skadeverkningar är numera väl kända och det verkar råda enighet om att det i vart fall inte handlar om mindre än 66 miljarder kronor. Statens intäkter är enligt Finansdepartementet dryga 12 miljarder. Ett underskott för alla inblandade (utom möjligen alkoholindustrin) som uppgår till smått ofattbara 44 miljarder. Det motsvarar statens årliga kostnader för barnbidraget och rätts- och polisväsendet.
Det mänskliga lidandet som ju inte går att beräkna och ännu mindre värdera får väl närmast ses om en dynamisk effekt av alkoholbruket.
En av de åtgärder som behövs för att åtgärda underskottet är mer och bättre alkoholprevention. Preventionen behöver inte nödvändigtvis vara riktad mot riskgrupper utan kan med fördel omfatta till exempel alla vuxna inom skolan. Tyvärr verkar insikterna, som verkar delas av de flesta, om den långsiktiga nyttan av prevention inte ge långsiktigt stabil finansiering för oss som arbetar med den. Vad det beror på kan man ju spekulera i, men tyvärr är det väl så illa att det som inte syns under innevarande mandatperiod är mindre intressant.
Långsiktigt borde det väl dock vara lockande att kunna få bukt med ett årligt underskott på 44 miljarder? Att Riksdagsmännens och Riksdagskvinnornas barn och barnbarn tjänar på ett samhälle med färre och mindre alkoholskador bjuder vi på.
Lasse Reuterberg
Blå Bandet och kampanjen Vuxenkontraktet