»Det är bara tillsammans som vi är starka«
Annette Carnhede avgår till kongressen. Sedan hon blev ordförande i ST 1999 har förbundet satsat mycket på den interna demokratin. Avdelningarnas delaktighet i besluten har förbättrats rejält, tycker hon. Lagom till kongressen syns dessutom en vändning i den negativa medlemsutvecklingen. Den blir bestående, menar Annette Carnhede.
ST har under de senaste tolv åren tappat många aktiva medlemmar. Trots ett rejält tillskott när ST och Försäkringsanställdas förbund gick ihop 2002 har kurvorna fortsatt att peka nedåt. Ändå ser avgående Annette Carnhede framtiden an med tillförsikt.
– Det har tagit tio år att vända utvecklingen. Men nu vänder det, säger hon och det glimmar till i ögonen på ett sätt som säkert många medlemmar genom åren lagt märke till.
Annette Carnhede tar emot i sitt hörnrum på tredje våningen i Statstjänstemännens hus i Stockholm. Hon tycker att förbundet lyft fram sina positioner, trots förlusten i faktisk styrka.
– Framför allt i den politiska världen och kanske även medialt. Jag tror att det är för att vi kommer med lösningar. Vi talar hellre om vad vi är för än gnäller om det vi är emot.
Annette Carnhede får mestadels öppna frågor under intervjun men återkommer gång på gång till frågan om individ och kollektiv, ett återkommande stridsäpple under hennes ordförandeskap.
– Det är ett tema som har förföljt oss. Individen brakade rakt in i en avtalsrörelse i början av nollnolltalet. Vi hade ett avtalsråd där förbundsstyrelsen lade ett förslag att vi skulle kräva två olika förhandlingsmodeller. En byggde på den traditionella fackliga företrädaren och en involverade enskilda individer. Vi ville försöka kollektivavtala runt båda formerna. Vi fick sätta streck i debatten efter 67 inlägg. Förbundsstyrelsen fick inte igenom sitt förslag. Jag är oerhört ledsen för det.
Varför då?
– Det var den chansen vi hade att kollektivavtala om en alternativ förhandlingsmodell. I stället har tiden rusat ifrån oss. Saco-S har mer och mer fått ta hand om och definiera den alternativa modellen. Vi tog inte chansen att vara proaktiva.
Men lönesättande samtal och kollektiv löneförhandling finns parallellt på många arbetsplatser?
– Ja, men inte under former som vi kollektivavtalat om. Arbetsgivarverket säger nej till allt som vi kommer med. De tycker att de har ett drömavtal med Saco-S. Nu är det det som gäller. Mitt i allt detta växte Sacoförbunden.
Hur ser du på Sacoförbundens framgångar?
– Det är en riktig väckarklocka. Det står för att vi inte klarar debatten. Vi vet från undersökningar att de yngre ligger nära TCOs värdegrund. Ändå går man med i ett Sacoförbund. Det är lite orättvist; ofta är det våra förtroendevalda som finns där ute lokalt som bistår även medlemmar i andra förbund. Men i huvudsak är det en utmaning att ta upp den kampen. Det var vi som sov för länge.
Du tyckte när du tillträdde att ST hade varit för otydligt gentemot de unga. Har det blivit bättre?
– Oh ja. Det finns avdelningar som tidigare inte kunde tänka sig att värva akademiker. Det var tabubelagt. Nu närmar de sig nya yrkesgrupper. Vi måste komma ihåg att vår värdegrund delas av många oberoende av utbildningsbakgrund.
Förbundet har starka avdelningar. Hur får man alla att arbeta mot samma mål?
– Det handlar mycket om att tidigt problematisera frågorna som vi vet kommer. Sedan 1999 har det systematiska samarbetet med avdelningarna ökat jättemycket. Förr fick man vänta med sin synpunkt och motionera vart fjärde år. Nu träffar vi avdelningarna hur många gånger som helst varje år. De är med i hela processen. De har synpunkter väldigt tidigt i stora frågor. Trots det, och då kan jag känna lite irritation, dyker det upp synpunkter som ”varför ska vi besluta nu, ska vi inte vänta?” Då kan jag känna ”herregud, hur många gånger ska vi prata om det här?”
Som exempel ger Annette Carnhede stämman förra våren, där förbundsstyrelsens förslag till mål- och utvecklingsplan för åren fram till 2018 avvisades.
– Det var en avdelning och några personer i den avdelningen som lyckades lyfta frågan och vända på den. Hade de inte varit närvarande hade planen gått rätt igenom, så enkelt var det.
Annette Carnhede har lagt märke till att det räcker med att en mindre gruppering kommer till ett möte väl förberedd för att noga övervägda beslutsförslag ska förändras.
– Man ska komma ihåg att rätt många förtroendevalda på stämmor och kongresser inte är så väl pålästa i den övergripande politiken. Jag ska inte säga att det varit några kupper, men om alla inte är lika engagerade så ligger det i sakens natur att några enstaka kan ta över en fråga.
Efter stämman kände hon sig först besviken.
– Det blev en backlash trots all dialog vi hade haft. Det är klart att man blir ledsen och trött i sådana lägen. Men när man tänker efter så är det självklart att det är en utvecklingsprocess. Hur gör vi nästa gång? Hur får vi med alla? Nu får vi formellt besluta om planen på kongressen i stället.
Vad är det roligaste som hänt dig under din tid som ST-ordförande?
– Jag tycker det är skitkul när jag står på exempelvis en järnvägsperrong och det kommer fram medlemmar och säger ”hej, du är min ordförande. Vad skoj att få träffa dig.”
Kan inte det vara jobbigt?
– En del har lite svårt att förstå det: ”får du aldrig vara privat?”. Men det hängde jag av mig 1999. Då insåg jag att det kommer jag inte att kunna vara någon gång.
Vad har varit det tråkigaste med att vara ordförande, då?
– Det jag tar mest illa vid mig av är när förtroendevalda uppträder som om de tror att jag har en dold agenda, som att jag har lämnat min värdegrund och ideologi.
Något exempel?
– Det förekommer att schatteringar i de förtroendevaldas led uppträder som om de sitter på den enda sanningen. Alla som inte tycker precis likadant är dumma och har släppt på de fackliga grundprinciperna.
Sådana ifrågasättanden är dock undantag, understryker Annette Carnhede. Hon kommer inte ihåg något konkret exempel, säger hon. På det hela taget tycker hon att hon har haft det ”oförskämt bra”.
– Jag undrar om någon annan facklig ordförande kunnat jobba med ett så stort tillitsmandat som det jag haft.
Har din position varit så starkt att inte alla synpunkter kommit fram till dig?
– Säkert är det så. Jag vet att fraktioner i leden av förtroendevalda diskuterar vilken väg förbundet ska ta. Det är klart att de diskussionerna inte direkt når mig, att informationen silas. Allt eftersom tiden går är det lätt hänt att man som förbundsordförande tänker ”jag kan det där bäst”. Det är naturligtvis lite farligt.
Hur hanterar du det?
– Jag pratar med folk, jag ringer dem. Jag försöker också utmana och problematisera samt signalera en grundsyn så att man kan komma bort ifrån det här att man behandlar sina vänner som ovänner helt plötsligt. Får jag mejl försöker jag svara fort.
Vilka egenskaper är viktigast för att bli en bra ordförande?
– Otvivelaktigt att man är en allmänpolitiker, med den bredd vi har i förbundet. Man måste ha en grundsyn på hur samhällets strukturer ser ut och en vision om hur det skulle kunna fungera bättre. Det är jätteviktigt. Därför blir jag lite upprörd när enskilda lyfter fram det som en nackdel om Britta Lejon skulle ta över. Det vore tjänstefel av förbundet att inte utnyttja hennes kompetens.
Vilka råd ger du Britta Lejon om hon skulle bli vald?
– Styr över din egen tid. Fredrik Reinfeldt kanske är en förebild i det hänseendet. Han kryssar en dag i veckan som han använder till besök ute i landet. Man får oerhört värdefull information på det sättet.
Vad är den största utmaningen för ST i framtiden?
– Att stå upp för vår ideologi och värdegrund men omforma den in i morgondagens utmaningar. Vi måste vara tydliga med vår solidariska, humanistiska grund och att det bara är tillsammans som vi är starka.
Annette Carnhede
Alder: 61 år
Bor: Nässjö och Stockholm, fritidshus på Öland.
Familj: Maken Bertil, två barn och tre barnbarn.
Bakgrund: Arbetsförmedlare.
Karriär i ST: Fackligt aktiv sedan 1974, på heltid från 1989, ordförande i ST-AMS under sent 1990-tal, ordinarie i förbundsstyrelsen 1998, förbundsordförande 1999.
Politik: Som ung engagerad i Konservativ skolungdom. Senare med i Grupp 8. Inget partimedlemskap sedan 1970-talet.
Läser: Leif GW Perssons kriminalromaner och nyligen Jag är Zlatan Ibrahimović.
Framtiden: Arbetar vidare för förbundet åtminstone till sista juli 2013.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
