Den långa väntan på besked
Trapphusen är trasiga och nerklottrade. På en vägg är ett hakkors målat. I ett hus luktar det urin. Dörrarnas namnskyltar är tomma. Innanför varje dörr bor asylsökande som hoppas bli insläppta i ”det riktiga Sverige”.
– Varför får jag inte stanna här? frågar den 21-åriga bosniska kvinnan. Jag har levt i krig sedan jag var tio år. Min bror, min pappa och 20 andra i min familj har dödats.
– Varför ska vi utvisas till Italien, bara för att vi tog den vägen när vi kom, undrar hennes man. Vi är ju inga fåglar som kan flyga ändå hit! I Italien skickar de oss direkt tillbaka till Serbiska republiken. Vi är muslimer. De svenska myndigheterna har ingen aning om hur det är där. Jag skulle kunna visa dom runt.
Rummet är fyllt av kvinnor, män och barn. Fler och fler strömmar in. Vi har fått hjälp att träffa invånare i Gimo flyktingförläggning av Koorosh Khosravi, själv före detta asylsökande, nu verksam i Black and White, en lokal frivilligorganisation som disponerar en lägenhet i förläggningen.
En äldre bosnisk kvinna gråter. Hon har förlorat sina tre söner i kriget. Den unga bosniska kvinnan gråter också. Det känns som om människorna i rummet hoppas att några rader i Statstjänstemannen ska hjälpa dem att få uppehållstillstånd.
– Nej, nej, ha inga förhoppningar om det. Jag och fotografen har bara kommit hit för att kunna ge en bild av flyktingmottagningen inför en intervju med flyktingminister Jan O Karlsson, förklarar jag.
– Men fråga honom varför vi inte får stanna, säger en bosnisk kvinna från Srebrenica. Hon lever ensam med sin tioårige pojke. Maken dödades i Srebrenica 1995. Nu är hon rädd för att hennes son ska bli dödad om hon återvänder.
– Det har hänt en annan familj som återvänt från Gimo, säger hon.
En albansk kvinna, som har varit på förläggningen i snart fem år med sin man och två barn, säger:
– Man blir helt och hållet kaputt av att vara här.
Hon, mannen och de två yngre barnen är mest hemma i sin lägenhet hela dagarna. Äldsta flickan, som är 17 år, går i skolan.
– Jag och mina barn mår mycket dåligt av att bara vara här och vänta, säger kvinnan.
En kurdisk man från Turkiet förklarar:
– Vi har problem med oss hemifrån. När vi väntar här så förstoras våra problem. Tiden här blir en förlorad tid. För en tid sedan skedde ett självmord här i Gimo och en man har dödat sin fru. Barnen ser våra problem och mår dåligt.
Vi vill inte vara isolerade från det svenska samhället. Flyktingarna måste lära sig leva här, säger mannen och fortsätter:
– När min femårige son ser en ambulans så säger han: Den åker till Gimo. Vem är det som har begått självmord? Bland de första ord han lärde sig var ”självmord”.
Många i salen berättar att de och deras barn får psykiatrisk hjälp. Flera äter antidepressiv medicin.
– Vad vi än säger att vi har för fysiska fel så säger läkaren att det är psykiskt och skriver ut lugnande medicin, säger en kvinna från Azerbadjan.
En annan kvinna säger att hon har problem med hjärtat och är orolig för att det ska bli värre.
– Hemma opererades hon för sitt hjärtfel och fick medicin för det, översätter tolken. Men nu får hon inget nytt recept på den medicinen. Läkaren säger att hennes problem är psykiska.
Kvinnan förklarar att hon brukar åka till Stockholm ibland och köpa nitroglycerin (hjärtmedicin mot bland annat kärlkramp) av ryska turister.
I en lägenhet i flyktingförläggningen ligger en trettonårig pojke i sin säng.
– Han slutade äta den 22 januari när Utlänningsnämnden meddelade att vi inte får stanna, säger pappan, som kommer från Vitryssland.
Pojken har varit på sjukhus i en och en halv månad. Nu ska han vara hemma en vecka hos sina föräldrar. Läkarna hoppas att det ska få honom att börja äta igen.
– Förra året var några vänner till oss med i en hungerdemonstration. Jag tror att det var därifrån han fick idén att sluta äta, säger pappan.
Om pojken inte börjar äta inom en vecka, anser läkarna att han måste sondmatas.
Familjen, som också har en fyraårig son och väntar sitt tredje barn, har varit på flyktingförläggningen i Gimo i ett år och fem månader.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
