Utmaningar väntar
Budgetpropositionen kan innehålla nya beska besked för ST och dess medlemmar. Facket måste möta svårigheterna genom att stärka sin position – genom medlemsvärvning och samarbete.
Den 20 september presenteras regeringens budgetproposition. Men den borgerliga alliansen har redan börjat presentera de satsningar man avser att göra: pengar till skolan, forskningen och företagshälsovården. Så långt utmärkta satsningar och sunda prioriteringar.
Alla regeringar brukar tala tystare om sina besparingar och nedskärningar. Anders Borg stod för undantaget som bekräftar regeln när han redan i somras presenterade planer på en mycket kraftig minskning av anslagen till försvarsmateriel. Men det finns anledning att befara att beska besked väntar fler statliga verksamheter. Så var det i förra årets budget. Då aviserades att Arbetslivsinstitutet skulle läggas ned. Stora besparingar på Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket lades fram utan förvarning.
Om regeringen vill göra omprioriteringar inom statens verksamheter skulle det vara bättre för alla parter om man i framtiden avstår från att genomföra dem utan vare sig förvarning eller konsekvensanalys.
Regeringen borde däremot passa på att lindra den åtstramning av all statlig verksamhet som den låga uppräkningen av anslagen till de anställdas löner innebär. Om staten ska attrahera kompetenta medarbetare måste lönerna följa utvecklingen på arbetsmarknaden. Och om inte anslagen ökar i takt med
lönekostnaderna innebär det att antalet anställda i stället måste minska. Denna förtäckta nedskärning drabbar även verksamheter som regeringen säger sig prioritera – exempelvis forskningen.
Höstens budget kommer några dagar efter årsdagen av den borgerliga alliansens valseger. Den politik man hittills genomfört, med höjd avgift till a-kassan och avskaffad avdragsrätt för fackföreningsavgiften, har drabbat alla fack hårt. I Fackförbundet ST har antalet aktiva medlemmar hittills i år minskat med nära 3 000. För att kunna fortsätta att försvara medarbetarnas inflytande inom de statliga verksamheterna måste förbundet vända trenden.
De initiativ som fackförbunden i TCO tagit för att marknadsföra facket är en viktig del i de ansträngningarna. Men den viktigaste insatsen sker på arbetsplatserna. Det dagliga fackliga arbetet måste bedrivas på ett sätt som gör att dagens medlemmar vill stanna och att fler väljer att gå med. Inte minst viktigt är att alla som inte är med i facket – oavsett bakgrund och yrke – får erbjudandet att bli medlem. Bara på det viset kan ST hävda sin roll som arbetsplatsfacket för alla, och i förlängningen också sitt inflytande.
Ingen tvivlar på att facken står inför en stor utmaning de närmaste åren. För ST kan den vara särskilt tuff. Nedskärningar och omstruktureringar inom myndigheter och statliga företag är inte bara förändringar som ST måste bevaka å de berördas vägnar. De kan också leda till att förbundets organisationsområde minskar i storlek. Då blir det extra viktigt att stärka positionen och försvara den fackliga styrkan. Utvecklingen kräver också ett utökat samarbete med andra fackliga organisationer.
Regeringen har det motigt just nu, och skulle sannolikt vinna stöd genom offensiva satsningar. Facken måste våga – och orka – göra detsamma.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
Jag skulle inte vilja vara utan kollektivavtal och fredsplikt det är inte det jag menar med denna början. Det jag säger är att nu är vi mitt i en avtalsrörelse där försämringarna för speciellt de medlemmar som är utan arbete eller är sjukskrivna har varit stora samtidigt som vi som fortfarande har arbete kvar riskerar en sämre löneutveckling, mer arbete per person eller arbetslöshet på grund av minskade anslag och låg uppräkning. Detta utan konsekvensanalyser från regeringen innan besluten har fattas.
Det kanske är dags att vi visar konsekvenser av att fatta outredda beslut för ett stort antal fackliga medlemmar i slutet av en avtalsrörelse. Krav på en rimlig löneökning , en normal arbetsbelastning och konsekvensanalyser innan neddragningar sker kan låta rimligt men ser inte ut att vara möjligt för arbetsgivaren och uppdragsgivaren att uppfylla inför denna avtalsrörelse.
Vi for nog nu visa arbetsgivaren och uppdragsgivaren att vi inte är tandlösa och går med på vad som helst. Ska vi i facket ha någon möjlighet att ha kvar och värva nya medlemmar får vi visa att vi är beredda att kämpa för våra medlemmars arbeten, arbetsförhållanden och löner.
De medlemmar som är kvar litar på att vi arbetar för alla medlemmar och att vi är beredda att sätta ned foten inför denna avtalsrörelse.