Urspårad tågpolitik
Förseningar och inställda tåg har blivit vardag i järnvägstrafiken. Bristen på underhåll och investeringar har stora konsekvenser – för enskilda människor och för hela samhället.
Tåget går inte längre som tåget. Vi hör så ofta om kraftiga förseningar att vi inte längre känner oss säkra på att komma fram i tid när vi kliver på ett tåg.
I takt med att antalet människor som reser med tåg ökat har punktligheten försämrats. Och under 2010 ställdes omkring 29 000 avgångar in helt och hållet – en ökning med 130 procent på två år.
Att människor inte kommer till jobbet har ett högt samhällsekonomiskt pris – något som generaldirektörerna för fem myndigheter nyligen påpekade i en debattartikel i Dagens Nyheter. »Det går inte att ha möten på morgonen, då man inte vet om de anställda kommer att hinna till arbetsplatsen på utsatt tid«, skriver de, och tillägger att förseningar och inställda avgångar även innebär att dyrbar arbetstid försvinner vid tjänsteresor.
Trafikstörningarna innebär också stora arbetsmiljöproblem för trafikföretagens anställda, som möter stressade och upprörda resande. När SJs egen reklam skämtar om att medarbetarna inte vill berätta var de jobbar har något gått verkligt snett.
En allvarlig konsekvens är också att hela arbetsmarknaden fungerar sämre. Människor som inte längre räknar med att det fungerar att pendla söker arbete närmare hemmet. Därmed minskar arbetsgivarnas möjlighet att rekrytera och behålla personal.
Myndigheter och näringsliv behöver en pålitlig och väl utbyggd infrastruktur. Att se till att väg-, järnvägs-, flyg- och sjötrafik fungerar är minst lika viktigt för tillväxten som att putsa på skattesystemet. Det behövs investeringar i alla dessa transportsystem, men allra tydligast är järnvägens behov.
Så gott som alla experter är överens: eftersatt underhåll och otillräckliga investeringar har gett oss ett extremt störningskänsligt system där kapaciteten inte räcker till. Otillräckliga anslag till drift och underhåll har skapat en underhållsskuld som enligt Trafikverket uppgår till mångmiljardbelopp. På viktiga sträckor saknas spårkapacitet.
För bara några månader sedan var infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärds inställning att mer pengar inte var lösningen. »Man måste fundera på hur man använder pengarna«, sade hon då.
Men i dagarna berättade de borgerliga partiledarna att man i vårbudgeten lägger 800 miljoner kronor extra för drift och underhåll. Plötsligt tycks även regeringen ha insett att det krävs mer pengar. Problemet är att den summa man anslår enligt all expertis inte räcker långt.
I stället för att satsa på underhållet av våra spår har regeringen främst ägnat sin energi åt att avreglera persontrafiken. SJ ska utmanas av andra aktörer. Regeringen hoppas att det ska ge mer och bättre järnvägstrafik.
Men kritikerna är många. SJs styrelseordförande Ulf Adelsohn har anklagat regeringen för att hasta med en reform som inte tänkts igenom ordentligt. Dagen innan regeringspartierna presenterade det planerade tillskottet till järnvägen meddelades att han får sluta.
Regeringen borde lyssna mer på kritiken. Ett större och mer långsiktigt ekonomiskt tillskott är helt nödvändigt. En gedigen utredning av järnvägstrafikens organisation och järnvägsförseningarnas orsaker bör bli nästa steg.
Målet måste ju vara att tåget återigen ska gå som tåget.
Alexander Armiento, chefredaktör.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
