Tro inte på mirakelkuren
Politiker som vill finansiera nya satsningar pratar gärna om effektivare myndigheter. Men att framställa besparingar på förvaltningen som en enkel åtgärd går ut över synen på statens anställda.
Med mindre än ett år kvar till riksdagsvalet börjar de politiska blocken nu tala om sina planer för nästa mandatperiod. Båda sidor skissar på satsningar som ska locka väljare. Men satsningarna kostar. För att få ihop budgeten krävs att man hittar något att spara på.
Det är då mirakelkuren brukar dyka upp. Den kallas »effektiviseringar« – men innehållet undviker man helst att tala närmare om. I stället frammanas bilden av myndigheter där medarbetare och chefer inte kan göra ett ordentligt jobb och organisera arbetet på ett vettigt sätt.
Så ser inte verkligheten ut. De anställda i staten är engagerade i sitt arbete och angelägna om att skattepengar inte går till spillo. De kämpar för att upprätthålla servicen till medborgarna trots att de redan är hårt pressade. Visst kan det finnas möjligheter att jobba ännu lite smartare – men någon universalmedicin som kan frigöra förslösade förmögenheter handlar det knappast om.
I praktiken innebär »effektiviseringar« i stället oftast besparingar på verksamheten. När de borgerliga partierna 2006 gick till val på att »minska den statliga byråkratin« handlade det bland annat om en nedläggning av Arbetslivsinstitutet. Det som försvann var viktig forskning om arbetsliv och hälsa, inte »byråkrati«.
Nu lovar de rödgröna partierna i en debattartikel att »göra Myndighets-Sverige effektivare«. Deras recept innehåller bland annat ett antal nya myndighetssammanslagningar. Bland dem som nämns finns Polisens nationella och regionala myndigheter, med sammanlagt drygt 26 000 anställda. Samt Överklagandenämnden för högskolan och Högskolans avskiljandenämnd, två myndigheter som saknar egna anställda.
Kanske är det kloka åtgärder av andra skäl – men inte som ett sätt att spara stora pengar under nästa mandatperiod.
Det finns få studier att luta sig mot för den som hävdar att fusioner i den offentliga sektorn ger mer service för pengarna. Det tycks oklart om samordningsvinsterna uppväger kostnaderna.
Processen kan leda till osäkerhet och kompetensförluster, konstaterar forskaren Louise Bringselius i detta nummer av ST Press. Och personal på den nya Myndigheten för samhällsskydd och beredskap vittnar om svårigheterna med att landa i en ny organisation som samtidigt ska hantera stora nedskärningar.
Tidigare har ST Press berättat om hur anställda fick vänta på definitiva besked om sin framtid ända tills mindre än en vecka återstod innan Glesbygdsverket, Institutet för tillväxtpolitiska studier och Nutek skulle bilda två nya myndigheter.
När nu Banverket, Vägverket och delar av andra myndigheter ska bli ett stort Trafikverk varnar ST åter för att tidsplanen är för snäv. Risken är att medarbetarna ännu en gång får betala priset för politikernas iver.
Snarare än en mirakelkur kan hastiga omorganisationer vara rena giftet – särskilt om de kopplas ihop med svepande sparbeting.
Förhoppningarna om vad som kan uppnås måste vara realistiska och takten i förändringarna sådan att medarbetarna kan vara delaktiga. Då finns förutsättningar för ett bra resultat.
Men att förespegla väljarna att förvaltningen är en skattkista att hämta pengar ur är ohederligt. Dessutom bidrar det till att undergräva förtroendet för det viktiga arbete som statens anställda gör.
Alexander Armiento chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.