Styrka som lönar sig
Att välja att köpa mindre facklig trygghet när man får mer pengar kvar av lönen borde inte vara det logiska valet. Att gå ut facket för att avgiften till a-kassan höjs kan tvärtom bli väldigt kostsamt.
Nu är det tydligt att de fackliga protesterna inte nått hela vägen fram. A-kassan blir dyrare från nyåret. Dessutom blir höjningen olika stor beroende på vilken kassa man tillhör. Orättvisan är märklig och höjningen är olycklig. Samhällsekonomin vinner på att alla har tillgång till en trygghet vid arbetslöshet – till ett rimligt pris.
När avgiften till a-kassan höjs befarar många att medlemmar ska gå ur facket för att spara pengar. För fackföreningsrörelsen gäller det att förklara varför det är dumt – men också onödigt.
Det är onödigt eftersom höjningen av a-kasseavgiften är med och delfinansierar en sänkning av inkomstskatten. Man kan tycka att en sådan »skatteväxling« med dyrare a-kassa är fel väg att gå. Men faktum kvarstår – samtidigt som a-kassan höjs får de flesta mer kvar av lönen efter skatt. Att välja att köpa mindre facklig trygghet när man får mer pengar i plånboken borde inte vara det logiska valet.
Det gäller också att göra tydligt vilken slags facklig trygghet medlemsavgiften innebär – och att det är en annan trygghet än vad a-kassan ger. A-kassan ger ersättning vid arbetslöshet. Punkt slut. Facket ger tillgång till stöd, information och förhandlingshjälp från lokala företrädare och experter på förbundskansliet, tillgång till utbildningar och förmånliga försäkringar. Och en hel del annat.
Vad som är svårt men viktigt att förklara är också att den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på att fackförbunden samlar de flesta arbetstagare och förhandlar om deras grundläggande villkor i det vi kallar kollektivavtal. Det ger styrka – så länge det fungerar. Tappar facket i styrka i de förhandlingar som avgör villkoren i arbetslivet blir det lättare för arbetsgivarna att driva igenom försämringar. Och det drabbar alla löntagare – både fackligt anslutna och andra.
Det finns stort stöd för den svenska modellen, som lämnar utrymme för arbetsgivare och medarbetare i olika branscher att själva utforma regler för arbetstider, ledighet, utbildning i yrket och andra viktiga frågor. Det är ett smidigare system än att staten stiftar lagar som ska gälla för alla. Men det innebär också att mycket hänger på vad som står i avtalen. I Sverige har vi till exempel inga lagstadgade minimilöner. Lägstalöner finns bara i kollektivavtalen – som ett resultat av fackliga förhandlingsframgångar.
I kollektivavtalen har facket också förhandlat fram förmåner som har ett stort ekonomiskt värde – men som många, särskilt unga, inte känner till. När en arbetsgivare utan avtal förklarar att hon »betalar bättre än kollektivavtalet« kan det låta lockande. Men när värdet av avtalsförsäkringar och tjänstepension räknats in är det sällan någon bra affär.
Kollektivavtal skapar rättvisa och stabila spelregler på arbetsmarknaden. De säkrar trygga och förutsägbara villkor för de anställda.
För den enskilde kan det kanske tyckas som om fackets styrka inte står och faller med den egna medlemsavgiften. Men om många tänker så, kan den styrka som gett oss villkoren vi tar för självklara gå förlorad. Då blir ett utträde ur facket plötsligt väldigt kostsamt. För oss alla.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
