Startskottet har gått
När industriavtalet nu är klart kommer det att fungera som riktlinje för löneökningarna på den övriga arbetsmarknaden. Men det finns mycket kvar att förhandla om för ST och andra fack.
Några av landets mest inflytelserika trendsättare syns sällan i tv-rutan. De blir sällan igenkända på gatan. Men de styr vad de flesta anställda i landet kan vänta sig i löneökning under de närmaste åren. När nu parterna inom industrin enats om ett avtal blir det ett riktmärke som det är svårt för andra branscher att avvika alltför mycket ifrån. Orsaken till detta är principen att lönerna i landet ska öka i en takt som den konkurrensutsatta industrin klarar av.
Upplägget ger facken inom industrin och Teknikarbetsgivarna en enorm makt över svenskarnas plånböcker. Modellen kan diskuteras, i en tid då även stora delar av tjänstesektorn verkar på en internationell marknad. Men det går ändå att konstatera att den tjänat oss ganska väl de senaste åren. Vi har fått både arbetsfred och tydliga reallöneökningar.
När industrins förhandlare nu satt riktmärket för de kommande åren går det att konstatera att det tycks ha hamnat på en rimlig nivå, med rejäla reallöneökningar. Fackförbundet Sif beskriver avtalet som »en stor framgång«. Visst kan man tycka att en del vinststinna börsbolag borde ha kunnat betala lite mer. Men mot det måste ställas risken att mindre lönsamma företag slås ut.
Det är bra att parterna enats om ett långt avtal. En treårig överenskommelse – där det sista året är uppsägningsbart – ger trygghet och stabilitet. För tjänstemännen i Sif är överenskommelsen värd 3,7 procent första året, 3,5 procent andra året och 3,0 procent tredje året. Detta är med största sannolikhet också ungefär vad STs medlemmar kan vänta sig när förbundets egna avtal så småningom blir klara.
Det betyder inte att avtalsförhandlingarna nu är avgjorda på förhand. Striderna kommer att stå kring andra frågor än procentsatser. ST kommer förmodligen att få kämpa för att få en individgaranti i klass med den Sif uppnått, med över 700 kronor till alla under första året och ytterligare drygt hälften så mycket under 2008. Det är också värt att slåss för till exempel bättre villkor vid sjukdom. I dag får den som är sjukskriven ut 90 procent av sin lön under 90 dagar. Den tiden borde förlängas.
Kanske viktigast av allt är dock att förbättra fackets och medlemmarnas inflytande över hur lönerna sätts på arbetsplatserna. Att den enskilde medarbetaren får större inflytande över sin lön kan vara positivt – men för att inte de svaga ska förlora på systemet krävs att det lokala facket har möjlighet att stödja sina medlemmar och granska processen. Facket måste ta upp kampen mot den gammaldags synen att det är arbetsgivaren som sätter lönen.
Det lokala facket har också en viktig roll vad gäller anställningsvillkoren. När det centrala avtalet är påskrivet tar de lokala förhandlingarna vid. Där finns möjligheter till lösningar anpassade till medarbetarnas önskningar och verksamhetens behov – till exempel i arbetstidsfrågan. Därför är det viktigt att fackets medlemmar förstår hur processen fungerar och för fram sina åsikter. Med brett förankrade, konstruktiva krav kan facket bli en stark och viktig kraft som arbetsgivarna gör klokast i att lyssna till.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
