Rätt person på rätt plats
Personliga egenskaper får allt större betydelse när staten anställer nya medarbetare. Det ställer höga krav också på dem som genomför rekryteringen.
Högre utbildning – och god förmåga att samarbeta och kommunicera. Det är uttalade krav för allt fler jobb i staten, något som rekryterare vittnar om i detta nummer av ST Press.
Utvecklingen speglar en allmän trend på arbetsmarknaden. Men medan jobbannonser i näringslivet i många år innehållit ord som »social kompetens« och »kundorientering« var statliga arbetsgivare länge mest intresserade av formella meriter.
Förändrade förväntningar på den statliga förvaltningen har dock inneburit att det blivit allt viktigare att de anställda är duktiga på att kommunicera med allmänheten. De förväntas också i allt större utsträckning kunna samverka med kolleger för att möta nya och komplexa utmaningar.
Det är förmågor som inte bara hänger på formella meriter. När de får större tyngd är det naturligt att de personliga egenskaperna uppvärderas vid rekrytering. I grunden är ett sådant helhetsperspektiv sunt. Men det innebär också en risk för ökad subjektivitet i bedömningarna. Med de nya kraven på de sökande följer därför också nya krav på dem som rekryterar.
För att upprätthålla medborgarnas förtroende måste den statliga förvaltningens beslut vara välgrundade och transparenta. Det gäller inte minst besluten om vem som ska få anställning på myndigheterna. Sådana avgöranden får inte smutsas ned av misstankar om att godtycke, svågerpolitik eller korruption spelat in.
Det är rimligt att ställa högre krav på rekryteringsprocessen när vi anställer dem som ska arbeta på statens och medborgarnas uppdrag än när ett ordinärt småföretag letar efter en ny medarbetare. Därför har vi regler om att anställning vid myndigheterna ska grundas på »förtjänst och skicklighet«.
När de personliga egenskaperna får en ökande betydelse måste arbetsgivare och fack gemensamt säkerställa att även dessa bedöms på ett professionellt och rättssäkert sätt, utifrån i förväg fastställda metoder och kriterier. Och att de krav som ställs är rimliga – och inte bottnar i ett önsketänkande som stänger ute begåvade människor som kan bidra till verksamheten.
Också kraven på formella meriter måste övervägas noggrant. I förra numret av ST Press beskrevs hur krav på högskoleutbildning blivit allt vanligare inom staten – som redan är den sektor på arbetsmarknaden där utbildningsnivån är högst.
I några fall kan det finnas skäl att ifrågasätta om kraven verkligen matchas av arbetsuppgifter på motsvarande nivå. Men på det stora hela är utvecklingen inte överraskande. På många arbetsplatser har enklare uppgifter gradvis rationaliserats bort. De kvarvarande sysslorna ställer höga krav på både sakkunskaper och analysförmåga – kompetens som en akademisk utbildning kan ge.
Men på samma sätt som det krävs förståelse och respekt för den kunskap högskoleutbildning ger, fordras också insikt om att det går att skaffa sig kompetens även på andra sätt. Snarare än krav på specifik utbildning krävs därför bättre system för att jämföra de sökandes verkliga kompetens – oavsett om den har sin grund i färska studier eller mångårig erfarenhet.
Bara på det viset kan statens rekrytering sätta rätt person på rätt plats.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.