Orimliga krav
Vi lär få se fortsatta nedskärningar inom staten. Men lojala medarbetare ska inte behöva betala priset för regeringens åtstramningar med orimliga villkor eller sämre lön.
De som jobbar här är lite som Florence Nightingale – man gör sitt yttersta för att hjälpa kunderna, säger Bo Bergström, ordförande för ST på Försäkringskassan i Blekinge, i detta nummer av ST Press. På hans arbetsplats har en åtstramad budget tvingat fram uppsägningar, trots att arbetsbelastningen var så hög att det snarare hade behövts nyanställningar. Nu drabbas allmänheten när Försäkringskassan inte kan betala ut föräldrapenning i tid.
Det är naturligtvis en orimlig situation. Det går inte att dra in på resurserna till en verksamhet utan att se till konsekvenserna. Antingen måste nya, mer effektiva lösningar finnas redo – eller så måste kraven sänkas.
Men få beslutsfattare har kurage att stå för en försämrad service. Det är enklare att i tysthet minska penningpåsens storlek och överlåta åt andra, på lägre nivå, att få ekvationen att gå ihop. I slutändan får lojala medarbetare som Bo Bergström och hans kolleger ta smällen.
Risken är stor att vi får se samma utveckling på flera håll. Regeringen lär fortsätta att göra tuffa besparingar på myndigheterna. Men även det sätt som myndigheternas årliga anslag till löner beräknas innebär ett förtäckt krav på åtstramningar.
Anslagen räknas nämligen inte upp fullt ut efter löneökningarna i samhället. I stället bygger kalkylen på att statliga myndigheter, i samma utsträckning som privata tjänsteföretag, varje år kan effektivisera verksamheten så att samma arbetsuppgifter kan utföras av färre anställda.
Indirekt kan systemet sägas förutsätta att rationaliseringar ska leda till minskad bemanning snarare än förbättrad service – trots att en majoritet av medborgarna förmodligen skulle föredra det senare.
Det är dessutom långt ifrån säkert att en myndighet verkligen har samma möjlighet att effektivisera sin verksamhet som till exempel ett IT-företag. ST har tidigare kritiserat modellen på dessa grunder.
För 2008 leder formeln dessutom till en mycket låg uppräkning av myndigheternas anslag. Det beror på att löneindexet beräknas på tidigare års lägre löneökningar – samtidigt som kravet på effektivisering är stort. Därmed ökar anslagen till löner bara med 0,78 procent.
Självklart är den siffran inte menad som ett ram från regeringen inför höstens statliga löneförhandlingar. Trots det har företrädare för Arbetsgivarverket redan varnat för att löneökningar på samma nivå som i de avtal som hittills träffats i år skulle leda till stora uppsägningar. Det kan tolkas som ett förtäckt hot till facken inom staten att hålla tillbaka sina krav.
Ett sådant förhållningssätt är naturligtvis lika ohållbart som läget på Försäkringskassan i Blekinge.
Statens anställda ska inte behöva vara som Florence Nightingale. De ska inte sponsra den statliga servicen, varken genom orimliga arbetsförhållanden eller genom att avstå pengar i det egna lönekuvertet.
Och även Arbetsgivarverket tycks trots allt inse att det inte går att ha ett för stort lönegap till den privata sektorn, om man vill rekrytera och behålla duktiga medarbetare.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
Eftersom det har varit viss oenighet under de nuvarande uppsägningarna och vid planeringen av omstruktureringen och samarbetsviljan från arbetsgivarhåll i många fall verkar ha varit dålig finns det stor risk att det blir en konflikt om arbetsgivaren nu kommer med skambud i löneförhandlingarna med hot om nya uppsägningar.
Jag håller helt med Alexander Armiento.
"Statens anställda ska inte behöva vara som Florence Nightingale. De ska inte sponsra den statliga servicen, varken genom orimliga arbetsförhållanden eller genom att avstå pengar i det egna lönekuvertet.
Och även Arbetsgivarverket tycks trots allt inse att det inte går att ha ett för stort lönegap till den privata sektorn, om man vill rekrytera och behålla duktiga medarbetare."
Inför förra avtalsrörelsen var det mycket nära att de anställda gick ut i strejk och då var stämningen mellan arbetsgivarparterna och facken betydligt bättre. Fortsätter arbetsgivarparterna på den inslagna vägen är det stor risk för att det blir en konflikt med stort lidande för tredjepart. Detta är något ingen vill och kommer i slutändan att ge ännu större arbetsbelastning på en redan hårt ansatt och underbetald yrkesgrupp.