Orimliga förväntningar
De folkvalda ger gärna myndigheterna långa listor med krav på vad de ska uträtta. Lika generösa är politikerna tyvärr inte med de anslag som ska finansiera önskelistorna.
Mer för pengarna. Det är ord som lockar. Vi är vana vid att reklamen vill få oss att tro att det går att göra klipp. Men nästan alla vet att vi i praktiken får det vi betalar för.
Samma sak gäller också vår gemensamma välfärd. Trots att löften om att »avskaffa onödig byråkrati« är populära, är det omöjligt att svinga trollstaven över statsförvaltningen och spara stora pengar utan att det går ut över resultaten.
De ekonomiska problem som drabbat Skatteverket och Försäkringskassan, och som ST Press berättar om i detta nummer, är tydliga exempel på vad som händer verksamheter på svältkur.
Skatteverket har inte kunnat förena de krav som ställs på myndigheten med de resurser man haft och tvingas nu be om stora extratillskott för att undvika massuppsägningar.
Försäkringskassan har länge haft liknande problem, och ropar också på budgetförstärkningar. Om inga pengar kommer varnar myndigheten för längre handläggningstider, felaktiga utbetalningar och försvagad rättssäkerhet.
Vi har förväntningar på våra myndigheter. Vi vill att de ska ge god service. Att de ska vara pålitliga och rättssäkra. Att de lyckas med sina uppdrag – oavsett om det handlar om att driva in skatt, handha våra socialförsäkringar, få människor i arbete, utbilda studenter och bedriva forskning eller något annat viktigt.
Allt detta går att ordna – men det kräver arbetsinsatser från engagerade och kompetenta anställda. Och sådana kostar pengar. Det går inte att skära i myndighetsbudgetar och samtidigt ge sken av att allt ska bli bättre.
All statlig förvaltning står numera på ständig bantningskur. Orsaken är det relativt okända systemet för uppräkning av anslagen – ett system som Skatteverket lyfter fram som en av orsakerna till sin kris.
Systemet förutsätter att myndigheterna kan effektivisera sin verksamhet i samma utsträckning som privata tjänsteföretag, vilket sällan är fallet för en politiskt styrd organisation som lyder under andra krav än marknadens.
ST har lyft fram bristerna i modellen och kommit med förslag på hur systemet kan förbättras.
Också andra har pekat på problemen. »Verksamheten är ständigt underfinansierad. I valet mellan mer verksamhet och begränsning av anslagen väljer regering och riksdag konsekvent båda«, skrev exempelvis Mats Svegfors då han lämnade posten som landshövding i Västmanland.
Ett önsketänkande som också kommer till uttryck när politiker kommer med nya krav på myndigheterna – utan att tillföra resurser.
Det måste vara de folkvalda politikerna som tar besluten om vad det offentliga ska göra. Att lämna en lång lista med krav åtföljda av en för liten budget och överlåta åt myndigheterna att göra prioriteringarna är att fly undan det ansvaret.
Att med jämna mellanrum rycka ut med extrapengar när läget på någon ansatt myndighet blivit alltför prekärt är inte heller en rimlig ordning. Något är i grunden fel i ett system som förutsätter ständiga åtstramningar i en omfattning som i längden inte är hållbar, följt av nödrop när krisen är ett faktum.
Visst kan rationaliseringar någon gång ge lite mer för pengarna. Men det är viktigt att också riksdag och regering inser det alla bör känna till: Man får vad man betalar för.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
