Ökade löneskillnader – nej!
Hur stora löneskillnader kan vi acceptera i Sverige?
Fredrik Lundberg hade högsta totalinkomst bland landets börsdirektörer år 2000, nämligen 214 miljoner kronor. För att få ihop så mycket pengar skulle tjugo genomsnittsavlönade statstjänstemän behöva jobba i cirka 45 års tid vardera.
Det är naturligtvis extremsiffror – Lundbergs inkomst består dessutom till stor del av inkomst av kapital.
Genomsnittslönen hos börsdirektörerna var dock så hög som 7,9 miljoner kronor, visar den genomgång som LO-tidningen gjort av 282 direktörers löner för år 2000.
Även i den statliga sfären betalas rejäla löner ut. Nordeas Hans Dalborg hade 8,9 miljoner, Telias Marianne Nivert 4,7, Assidomäns Gunnar Palme 4,2 och SSABs Anders Ullberg 3,2 miljoner kr.
Årslönen för Lennart Grabe, vd på Posten, där ST har många medlemmar, var 3,7 miljoner; motsvarande årslönen för 15 ST-medlemmar. Att dessa topplöner tangerar – och i vissa fall t o m överskrider – det anständigas gräns kan säkert många vara ense om.
Men hur är det med skillnaderna längre ned på lönestegen? Vad är rimligt där?
Inom staten har löneklyftorna ökat; det visar vårt reportage på sidorna 16–19.
De statliga arbetsgivarna, liksom de på övriga sektorer, har de senaste åren gått på offensiven för att ytterligare öka skillnaderna.
Att arbetsgivarna vill satsa på de starkaste, de konkurrensdugliga och hålla tillbaka de utsatta grupperna är inget nytt. Se bara på länder med svag facklig organisering. Så har arbetsgivarna resonerat alltsedan företagande i nuvarande mening tog sin början. Det är inte svårt att inse.
Men att samma typ av tänkande nu också smugit sig in i den fackliga världen är svårare att förstå.
Några exempel:
- l Saco tecknar nollavtal i stat och kommuner/landsting där den anställde själv ska förhandla med arbetsgivaren och arbetsgivaren bestämmer vid oenighet.
- l En diskussion om s k lönesättningssamtal direkt mellan den anställde och arbetsgivaren pågår inom ST och STs förhandlingskartell OFR.
- l TCO är organisationen för välutbildade, professionella yrkesutövare, enligt ordföranden Sture Nordh.
- l ”Man måste få premiera dem som är duktiga” säger Berit Larsson, vice ordförande för Kommunal i Botkyrka apropå att Kommunals avdelning i Stockholm har sagt ja till en ny förhandlingsordning med individuella lönesamtal.
Även inom de fackliga leden förs alltså resonemang som till delar liknar vad arbetsgivarna anför: Nämligen att ge de starka på arbetsmarknaden, de ”duktiga”, de som gynnas av marknaden, en förmånligare lönebehandling.
Vilka som blir lidande av en sådan utveckling är lätt att räkna ut. De svaga grupperna, de som inte är konkurrensdugliga, de som inte är chefens favoriter, de arbetshandikappade, de långtidssjukskrivna, de som inte orkar med, eller inte vill delta i, det uppskruvade tempot. Alla riskerar de att bli utan lönehöjning.
Resultat: Löneskillnaderna ökar ytterligare.
Under den drygt hundraåriga fackliga historien har facket kämpat emot stora löneskrankor och värnat om de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden. Att ge upp detta synsätt nu, vore inte bara oklokt, utan vore också att svika hela den fackliga idén.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
