Makthunger
Den statliga arbetsgivaren blåser till strid med sitt besked om hur löneförhandlingar ska bedrivas på myndigheterna. Utspelet visar total brist på respekt för facklig verksamhet.
Om lönesättande samtal genomförs mellan chef och anställd – använd då en förhandlingsmodell som innebär att det enskilda löneavtalet automatiskt blir kollektivavtalsreglerat! En sådan överenskommelse kan inte överprövas!
Det är innebörden i Arbetsgivarverkets skarpa direktiv till myndigheterna inför de lokala förhandlingarna.
I praktiken betyder det att arbetsgivaren nu griper chansen att ensidigt sätta lönen. Det kan till och med bli tal om
lönesänkningar.
Arbetsgivarverket har i många år under Birgitta Isaksson Pérez ledning gjort hårda markeringar mot de anställda och facket.
De statligt anställda ska ha lägre löneökningar, löneskillnaderna ska bli större, semestern kortare och för många blir det inte några lönepåslag alls, förkunnade hon i avtalsrörelsen 1998.
2001 återkom i stort sett samma krav, men med ett tillägg – nollavtal.
Nollavtal är innehållslösa avtal utan några som helst pengar, avtal som anger att lönen ska vara en sak mellan den enskilde och arbetsgivaren.
Kommun- och Landstingsförbunden tecknade ett sådant avtal med AkademikerAlliansen (19 Saco-förbund) 2001. Tidigare hade läkarna och sjuksköterskorna i Vårdförbundet gjort upp på liknande sätt.
På statens område accepterade Saco detta synsätt. Övriga fack höll det ifrån sig.
Även i löneavtalet 2002–2004 tillbakavisade OFR, STs förhandlingsorganisation, och LO-förbundet Seko modellen, medan Saco åter spräckte den fackliga fronten.
Inför fjolårets avtalsrörelse återkom Arbetsgivarverket med ett bud mer oförskämt än någonsin. Sifferlöst avtal, löner som sätts ensidigt av arbetsgivaren, slopade individgarantier var några utgångspunkter. Alla med det uppenbara syftet att stärka arbetsgivarmakten och minska fackets inflytande.
OFR och ST tillbakavisade många av arbetsgivarnas föreslagna försämringar. Men de tvingades acceptera möjligheten för arbetsgivarna att göra upp om lönen med den anställde utan inblandning av facket. (Sägas ska att den gängse kollektivavtalsmodellen finns kvar som ett alternativ i det centrala avtalet.)
Det var en uppmaning från STs styrelse till de lokala facken att inte använda den för ST nya modellen som fick Arbetsgivarverket att gå till attack.
»Grunden för lönesättande samtal är att chef och medarbetare ska kunna komma överens om ny lön och en sådan överenskommelse inte kan rivas upp av annan part i efterhand«, skriver verket ampert till myndigheterna. Och de förbjuds att använda STs modell att enskilda löneuppgörelser ska bekräftas i efterföljande kollektivavtal.
Arbetsgivarens linje innebär ett kraftfullt angrepp på de omistliga kollektivavtalen.
Den innebär också att chefen nu får chansen att sätta lön helt efter eget godtycke. Ingen kan bevaka om nya löneorättvisor uppstår.
Vad ska hända med de mest utsatta på arbetsplatsen, de som inte klarar av att »sälja » sig själva? Vem talar för dem?
Vad sker med stämningen på arbetsplatsen? Vilka konflikter kommer att uppstå?
Facket har hamnat i uppförsbacken.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
