Löntagarnas EU?
Facket har nått en (tillfällig?)
framgång i kampen om tjänstedirektivet.
Ändå går det inte att se EU som i första
hand en löntagarnas vän.
Är EU en storföretagens union eller är det en sammanslutning som gynnar de anställdas intressen?
Diskussionen har varit livlig på ST Press debattsidor på sistone.
ST-medlemmarna Jan-Erik Gustafsson och Peter Bylund ser EU som ett hot mot löntagarnas rättigheter och får stöd av EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt, v, medan Cecilia Malmström, folkpartist i EU-parlamentet, ser EU och inte minst förslaget till ny konstitution som ett värn för löntagarna.
De arbetsgivarvänliga krafterna har haft övertaget i EU-toppen. I parlamentet har konservativa och kristdemokratiska partigrupper med löntagarfientliga ståndpunkter majoritet. Samma synsätt dominerar i den mäktiga EU-kommissionen, som lagt fram en mängd förslag som direkt missgynnar de anställda.
Ett exempel är direktivet som vill tillåta 65-timmas arbetsvecka.
Ett annat, och mer uppmärksammat, är det så kallade tjänstedirektivet.
För ett drygt år sedan presenterade den dåvarande EU-kommissionen sitt förslag för att utöka den fria rörligheten av tjänster.
EU borde kunna vara en arena för att förbättra löntagarnas rättigheter. Den sociala dialogen och principerna om skydd för social dumping har varit steg åt rätt håll.
Men förslaget om tjänstedirektivet visar att de anti-fackliga ränderna hos en stor del av EU-ledarskapet inte går ur.
Grundbulten i det förslag som då lades fram är »ursprungslandsprincipen«. D v s att bestämmelserna i ett företags hemland ska gälla anställda oavsett var företaget verkar.
Det innebär att om tjänsteföretag från exempelvis Polen, Slovakien eller Portugal etablerar sig i Sverige så är det polska, slovakiska respektive portugisiska regler som ska gälla, inte svenska lagar och avtal.
Med ett sådant direktiv är risken stor att företagen väljer att ha sitt säte i ett land med låga löner och den svagaste arbetsrätten för att sedan verka i övriga länder.
Vi riskerade att få en konkurrens mellan EU-länderna om att ha sämst villkor för anställda och sämst kontroll av bolag för att kunna locka till sig nyetableringar.
Arbetande människor sågs i förslaget som vilken handelsvara som helst.
Svensk fackföreningsrörelse slog omedelbart larm för att stoppa förslaget. Europafacket följde efter och sade nej, den europeiska socialdemokratin och övriga vänstern gjorde tummen ned liksom flera regeringschefer.
I februari backade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, en konservativ portugisisk politiker, och lovade att omarbeta direktivet, vilket ledde till att han utsattes för hård kritik av arbetsgivare och näringsliv i Europa för att ha vänt kappan efter vinden. Hans löfte konfirmerades av EU-toppmötet i slutet av mars.
»Beslutet visar att nyliberalismen kan stoppas och att fackföreningsrörelsen kan vinna i EU«, kommenterade Europafackets generalsekreterare John Monks.
Det finns anledning att hålla med honom. Facket har tagit ett steg framåt, men kanske bara tillfälligt (vi vet ju ännu inte hur det färdiga direktivet kommer att se ut).
Ändå går det inte att se EU som ett i första hand löntagarnas EU.
Jan-Åke Porseryd
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
De stora samhällsproblemen, som att få upp sysselsättningen och därigenom generera ett välstånd som kan upprätthålla efterfrågan på varor och tjänster, har EU inget som helt svar på, det är bara snömos alltihopa.
EU kan för övrigt ALDRIG med sin ideologiska grund råda bot på problemet med att vi idag har kvartalskapitalism som går ut på at sparka så många anställda som möjligt och flytta produktionen till låglöneländer, som ofta även dumpar mänskliga rättigheter, arbetarskydd och miljövård, och det bara för att försäkringsbolagen med sina pensionsfonder idag är de största investerarna på världens fondbörser. Så i praktiken så sparkar man dagens personal för att kunna höja pensionerna för pensionsspararna. Snacka om Ebberöds Bank - det är helflummigt.
Alla och envar som inser det samhällsekonomiska vansinnet i detta måste ta avstånd från EU i den skepnad vi ser det idag och motarbeta EU vid alla tillfällen detta är möjligt. Att EU nu dessutom har fått gå in och vika sig för folkrika medlemsländer som Tyskland, Frankrike och Italien och rubba stabilitetspakten gör att man börjar att fråga sig om EU egentligen tror på sig själv längre.
Sverige bör snarast upphöra med att vara en vasallstat och åter bli en fri och suverän nation som förr, så kan vi i alla fall sjunga nationalsångens första mening utan att ljuga. Denna fria och suveräna nation bör i stället samarbeta med andra fria nationer i ett samarbete som är i alla medborgarnas intresse, och inte bara en liten elit av rika och mäktiga som i dag är fallet. EU är bara de besuttnas konspiration mot alla samhällets hårt arbetande gräsrötter i form av arbetare, tjänstemän, bönder och småföretagare, som kommer att proletariseras av dårskapen.