Länens osäkra framtid
Länsstyrelserna är föremål för ständiga utredningar och organisationsförändringar. Det behövs en tydligare vision för deras uppdrag. Och frågan om den regionala indelningen måste få en klok lösning.
Bara för några veckor sedan, vid årsskiftet, inträffade den senaste förändringen som berör länsstyrelserna. Då tog de över ansvaret för djurskyddet från kommunerna. Den sociala tillsynen, däremot, ska snart flyttas från länsstyrelserna till Socialstyrelsen. Trots att Förvaltningsutredningen, som i december presenterade sitt betänkande, ansåg att statens tillsyn så långt möjligt bör koncentreras till länsstyrelserna.
Förvirrande? Då pratar vi bara om några få exempel från en lång rad av förslag och beslut om att lägga till eller dra ifrån uppgifter från länsstyrelsernas arbetsbeskrivning. Ännu fler är dessutom på väg – till exempel ett betänkande om jordbruksadministrationen. Faktum är att det är svårt att ens lyckas räkna de utredningar som berör länsstyrelserna.
Vad som verkar saknas är emellertid ett samlat grepp. En vilja att slå fast tydliga principer för vad länsstyrelserna – som ju ska vara statens regionala organisation – egentligen har för uppdrag. Det är förvisso ingen lätt uppgift att dra upp gränserna för en verksamhet som ofta hamnar i kläm mellan centrala sektorsmyndigheter och landets kommuner. Men det borde ha hög prioritet för den ansvarige ministern, Mats Odell.
Inte minst för att skapa arbetsro för de anställda på länsstyrelserna, som med oroväckande jämna mellanrum finner sig vara föremål för mer eller mindre kreativa förslag på nyordningar. Många av dem vet i dag inte ens var, eller med vad, de ska jobba i framtiden.
Den allra största osäkerheten omgärdar den mest grundläggande frågan: Hur många länsstyrelser ska det finnas, och var ska de geografiska gränserna gå? Det kom att bli en av huvudfrågorna för Ansvarskommittén, som presenterade sitt betänkande 2007.
Men när olika partier och lokala intressen därefter dragit åt olika håll tycks processen ha gått i stå och debatten tystnat. Att det är svårt att väcka annat än lokalt intresse för den synnerligen viktiga frågan om hur landet ska indelas är oroväckande.
För detta har också sektorsmyndigheterna ett ansvar. De är nämligen i högsta grad berörda. Ansvarskommittén ville se en ny regional indelning få genomslag även i deras i nuläget mycket disparata organisation.
I dag har exempelvis Arbetsförmedlingen organiserat sig i fyra marknadsområden, medan Specialpedagogiska skolmyndigheten är indelad i fem regioner, Kriminalvården i sex och Vägverket i sju.
Men trots att personalen vid dessa myndigheter kan tvingas genomlida en utifrån påtvingad omorganisation har generaldirektörerna Angeles Bermudez-Svankvist, Greger Bååth, Lars Nylén, Ingemar Skogö – liksom övriga myndighetschefer – tigit i debatten. I stället lämnas kommun- och landstingspolitiker att på egen hand och utifrån sina egna intressen dra upp regiongränserna i det framtida Sverige.
Även de fackliga organisationerna bör delta i diskussionen om hur staten ska organiseras, och vem som ska göra vad.
ST har tidigare försökt driva på för debatt i ämnet. Det är dags att ta nya tag. För detta är en fråga som har stor betydelse för både medarbetare och medborgare. En fråga som förtjänar bättre än att kidnappas av lokala och partipolitiska intressen.
Alexander Armiento
Chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
