Förkorta arbetstiden – nu!
Om bara lite drygt två månader – den 1 juni – ska arbetstidskommittén lägga fram sitt förslag om hur arbetstiden ska kunna kortas.
Tre förslag diskuteras enligt vad som läckt ut:
1. Minskad veckoarbetstid från 40 till 38 timmar.
2. En minskning från 40 till 35 timmar i veckan.
3. Fem extra lediga dagar per år.
Vilket huvudförslaget blir går inte att säga i dag, men kanske finns det nu en bred enighet om att det ska bli någon form av arbetstidsförkortning.
Det är verkligen på tiden. Turerna kring frågan har varit nästan löjeväckande.
Så sent som för ett och ett halvt år sedan svek vänsterpartiet och miljöpartiet både den fackliga rörelsen och regeringen då de lade krokben för ett förslag som presenterats av TCO, LO och Saco (med 3,5 miljoner medlemmar). Detta trots att bägge partierna länge bullrat för kravet på kortare arbetstid.
Det är sant att det stjälpta förslaget var en kompromiss, som tidsmässigt kanske inte betydde så mycket. Långt ifrån den neddragning av veckoarbetstiden som bl a ST önskat.
Men det var ett första konkret steg, med stort symbolvärde, efter 30 år av diskussioner.
Resultatet blev att en ny utredning tillsattes, den åttonde eller nionde på kort tid, med LOs förre avtalssekreterare Hans Karlsson som ordförande. Den har alltså aviserat sitt förslag till den 1 juni.
Man kan med fog ställa frågan: Vad är det som ännu en gång ska utredas? Vet vi inte redan det mesta om hur ett pressat arbetsliv påverkar människor negativt? Otaliga undersökningar visar att vi arbetar så mycket att det blivit till men för hälsan.
Vi vet att livskvaliteten i stort tar stryk.
Livet är ju inte bara arbete. Ett liv som bara består av lönearbete skulle för de flesta vara tämligen meningslöst.
Alla måste vi ha möjlighet att umgås med barn, barnbarn, släkt och vänner. Det måste finnas utrymme för nöjen, fritidsintressen och för ideellt samhällsarbete.
Allt det här vet vi och har vetat länge.
Kampen för kortare arbetstid har i själva verket varit en facklig huvudfråga sedan slutet av 1800-talet. År 1919 skedde genombrottet; då infördes 48 timmars arbetsvecka. Den socialdemokratiske agitatorn och sedemera finansministern Ernst Wigforss ivrade för minskad arbetstid. Det skulle ge ”ökade möjligheter till ett bättre liv”.
Men det skulle dröja ända till 1973 innan 40-timmarsveckan kom och sedan dess har egentligen ingenting skett.
Ekonomiskt då? Klarar den svenska ekonomin en kortare arbetstid. Arbetsgivarna och dem närstående ekonomer varnar, närmast som en ryggmärgsbetingad reflex, för att en lagstiftad sänkt arbetstid skulle skada både samhällsekonomin och den svenska välfärden.
Det är samma typ av domedagsargument som arbetsgivarna alltid använt mot fackliga krav. Och kom ihåg: Sverige är fortfarande ett av världens rikaste länder, som självklart har råd att skapa ett bättre liv för de enskilda människorna. Bara den politiska viljan finns.
Förhoppningsvis tvingas partierna att bekänna färg i årets valrörelse.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
