Facket under attack
Med sitt magstarka avtalsbud vill Arbetsgivarverket åstadkomma en bestående maktförskjutning på arbetsmarknaden. Det krävs en hård kamp för att stå emot arbetsgivarnas framstöt.
Arbetsgivaren får själv bestämma när det är dags att höja lönerna. Och det finns inga garantier för att det alls blir någon löneökning – vare sig för dig eller för någon annan. Låter det absurt? Så vill arbetsgivarna på statens område ha det. Det framgår av det magstarka bud som Arbetsgivarverket överlämnat till facken.
I de fackliga avtalskrav som ST står bakom hålls fast vid principen att lönerna i staten ska följa det privata näringslivet, och att alla medarbetare ska få en lönehöjning som skyddar reallönen från att gröpas ur av inflationen. Högst rimligt, kan tyckas.
Men efter en avtalsrörelse där de allra flesta på den svenska arbetsmarknaden fått nya centrala avtal med en tydligt angiven miniminivå för löneökningar står Arbetsgivarverket envetet fast vid arbetsgivarsidans ursprungliga position: inga siffergarantier i de centrala avtalen. Med en sådan ordning blir det helt upp till de lokala facken att försöka driva igenom löneökningar för sina medlemmar – under fredsplikt.
Ett argument är att sifferlösa avtal redan finns och fungerar. Det är dock en sanning med modifikation – på de områden där sådana överenskommelser gjorts följer löneutvecklingen i allmänhet andra avtal med garanterade nivåer. De som omfattas kan alltså tryggt luta sig mot andra överenskommelser. Men vad skulle hända om ingen längre förhandlade fram någon bottenplatta? Risken att de allra flesta skulle halka nedåt är uppenbar.
Arbetsgivarnas framstöt i avtalsrörelsen är hård, men inte överraskande. Den är en del av en noga uttänkt strategi som utnyttjar förhållandet att fackens ställning de senaste åren försvagats av politiska åtgärder. Ett uttryck för en ambition att åstadkomma en bestående maktförskjutning på arbetsmarknaden där arbetsgivarna får betydligt större inflytande över löner och villkor – på arbetstagarnas bekostnad.
Givetvis kommer facken att kämpa emot. Arbetsgivarnas mest extrema krav kommer inte att få gehör under denna avtalsrörelse. Men målet är inte heller detta, utan att dylika utspel på lång sikt ska påverka den allmänna uppfattningen om vad som är en rättvis kompromiss mellan olika intressen.
Om inte starka fack förmår göra motstånd kommer maktförskjutningen krypande förr eller senare – och den kommer i så fall att innebära försämrade villkor för alla anställda utom de allra mest eftersökta individerna, dem som facket aldrig behöver ta strid för.
I årets avtalsrörelse ställer ST krav på en löneutveckling som säkerställer att staten förmår konkurrera om duktiga medarbetare. Också de andra fackliga kraven – bland annat på stärkt kompetensutveckling och mer flexibla arbetstider på medarbetarnas villkor – ligger i linje med vad som krävs för att vara en attraktiv arbetsgivare i ett modernt yrkesliv.
Men det är inte längre någon självklarhet att facken steg för steg, avtalsrörelse för avtalsrörelse, lyckas förbättra de anställdas villkor. Det kommer att krävas omfattande mobilisering, och en hård kamp, för att ta tillvara medlemmarnas intressen. I höstens förhandlingar – och i framtidens avtalsrörelser.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
