Ett oförskämt förslag i lönerörelsen
Sifferlösa avtal. Löner som sätts ensidigt av arbetsgivaren. Slopade individgarantier. Sämre trygghet, sämre pensioner. Minskat inflytande för facket.
Det är några av Arbetsgivarverkets (AgV) utgångspunkter i årets avtalsrörelse.
Arbetsgivarna i staten förnekar sig inte. Återigen föreslår de försämring efter försämring.
I de senaste avtalsrörelserna har AgV med generaldirektören Birgitta Isaksson Pérez i spetsen varje gång gjort anmärkningsvärda markeringar mot facken och de anställda.
Men årets bud är utan tvekan det mest skamliga förslaget hittills.
Det är en ren stridsförklaring att på detta oblyga sätt lansera idén om ett nollavtal utan några som helst pengar och dessutom markera att arbetsgivaren själv ska sätta lönerna ute på arbetsplatserna.
Den som läser AgVs bud kan tro att arbetsgivarna helt och hållet glömt bort de anställda på myndigheterna. Yrkandet andas cynism och misstroende. Däremot återkommer ord som "estabilitet"e, "e effektiv verksamhet"e, "eomställning"e och "erörlighet"e ofta i texten.
Arbetsgivarverket tycks inte se de anställda som den viktiga resurs de faktiskt är – utan dem skulle den statliga verksamheten ju helt avstanna.
Den typ av nollavtal som Arbetsgivarverket nu föreslår är en relativt ny företeelse på svensk arbetsmarknad. Läkare, sjuksköterskor och Saco-grupper på den kommunala sidan var först ut i början av 2000-talet.
Då fann vi på den här ledarsidan anledning att varna för dessa avtal, som innebär att lönen ska vara en ensak mellan den enskilde och arbetsgivaren.
Ju fler avtalen av denna typ blir, desto större är naturligtvis risken att vi går mot en arbetsmarknad med ensidig arbetsgivarmakt och förminskat fackligt inflytande. Det är en alarmerande utveckling för alla som ser facket som en solidaritetens och rättvisans bastion.
Tidigare i år, i inledningen av avtalsrörelsen, presenterade de privata arbetsgivarna utmanande förslag till försämringar.
Teknikarbetsgivarna, före detta Verkstadsföreningen, krävde nej till centrala pengar, nej till lönegaranti, nej till låglönesatsning och nej till bättre kvinnolöner.
Svensk Handel, motpart till 250 000 anställda i handeln, sade nej till höjning av de låga lägstalönerna i butikerna, ville frysa lönerna och semestertillläggen till 2007 och sänka OB-tilläggen.
I förhandlingarna lyckades dock facken avvisa mycket av kraven.
Det bud statens förhandlare nu lämnat går ännu ett steg längre när man vill ge arbetsgivarna total makt över lönen utan några som helst garantier för en löneutveckling.
Det är det sämsta budet i år på svensk arbetsmarknad, ett provocerande systemskifte, menar STs förhandlingschef Johan Tengblad med rätta.
Med Arbetsgivarverkets förslag dyker åter en sekelgammal syn på arbetslivet upp; ett synsätt som innebär stora löneskillnader, ringaktning av de mest utsatta och ensidig arbetsgivarmakt.
De fackliga förhandlarna har anledning att förse sig med goda argument för att slå emot arbetsgivarnas attacker och deras oförskämda försök att försämra löntagarnas villkor.
JAN-ÅKE PORSERYD, chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.