En kallhamrad arbetsgivare
Ökade löneskillnader, nej till individgaranti, sämre trygghet, sämre pensioner.
Det är några av Arbetsgivarverkets (AgV) utgångspunkter i årets avtalsrörelse.
Arbetsgivarna i staten förnekar sig inte. Återigen föreslår de försämring efter försämring.
I ett läge när arbetsmiljön i staten kanske är mer körd i botten än någonsin vill man med berått mod skapa ännu sämre förhållanden för de anställda. Dessutom vid en tidpunkt då statens ekonomi står starkare än på länge.
Inför den förra centrala avtalsrörelsen 1998 uttalade sig AgVs generaldirektör Birgitta Isaksson Pérez rakt på sak om arbetsgivarnas inställning. Det skulle vara lägre löneökningar i staten, större löneskillnader, sämre trygghet, inga lönepåslag alls för några, kortare semester etc. Hon drog på sig mycket kritik för sina franka uttalanden och blev uppenbarligen ”bränd” av sitt framträdande då.
I år vill hon inte alls kommentera arbetsgivarens bud för Statstjänstemannens läsare. Den uppgiften har hon överlåtit till sin förhandlingschef Gunilla Boman Pellnäs (som intervjuas på sidorna 10–11).
Boman Pellnäs går runt frågan om likvärdig löneutveckling för statligt anställda som katten kring het gröt. Men ska man försöka tolka hennes svar och AgVs texter, så vill staten satsa ordentligt på de yrken där det finns en konkurrens från marknaden. Övriga anställda är det kanske inte så noga med.
I övrigt finns det negativa och gnälliga synsättet kvar. Den som läser AgVs bud kan tro att verket ser de anställda som något nödvändigt ont som det gäller att spara in så mycket som möjligt på. Det ska vara så ”låga bindande kostnadsökningar” som möjligt, skriver man. Arbetsgivarverket tycks inte se de anställda som den viktiga resurs de faktiskt är – utan dem skulle den statliga verksamheten ju helt avstanna.
Löneklyftorna har ökat i staten under 1990-talet. Vinnare är unga, välutbildade män – förlorare är de äldre, lågutbildade kvinnorna.
Nu vill arbetsgivarna öka skillnaderna ytterligare. En sådan utveckling kan inte vara positiv för någon. Ingen tjänar på stora skrankor på jobbet. Det är till nackdel för alla – för arbetsklimatet, för arbetsprestationen och därmed även för de högre avlönade. Och naturligtvis allra mest för de som befinner sig nederst på lönestegen.
En rätt för alla att få en löneökning, en individgaranti, är viktig för facket. Det är också STs linje intygar Annette Carnhede, STs ordförande, i intervjun på sidan 5.
Men här säger arbetsgivarna lika bestämt nej som tidigare. De vill inte garantera alla anställda en löneökning. De tror inte att det är särkilt vanligt att folk går miste om lönepåslag.
Men debattinlägg här i Statstjänstemannen under hösten har visat att det inte alls är ovanligt. Vid Kronofogdemyndigheten i Gävle fick i fjol 22 personer av 153 anställda nollutfall, d v s oförändrad lön, skrev Lars-Erik Kleverud. I det lokala avtalet på skattemyndigheten i Stockholm förhandlades den generella garantin bort, påpekade Ing-Marie Sandin.
I de krav som OFR – och därmed ST – lämnat över till Arbetsgivarverket sägs att i första hand ska de lokala parterna göra upp om lönerna (och därmed ska de även framöver kunna välja bort individgarantin).
En utveckling som innebär att alltfler medlemmar blir utan påslag är djupt olycklig.
Risken för detta ökar naturligtvis med arbetsgivarnas hårdnackade motstånd.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
