Efterlyses: Verklig jämställdhet
Jämställdheten tycks inte stå speciellt högt i kurs i Sverige.
De alltför stora löneskillnaderna mellan män och kvinnor består, de har faktiskt inte förändrats särskilt mycket på 30 år. Chefsjobben är fortfarande i huvudsak förbehållna männen och männen tar ut bara 15 procent av föräldraledigheten.
Vi har alltså en fortsatt starkt könssegregerad arbetsmarknad.
”De kvinnor som lever nu kommer inte att få ta del av någon riktig förändring om det fortsätter i samma långsamma takt” sade Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström i en intervju i tidningen Arbetsmarknaden nyligen.
Han uttryckte också sin besvikelse över regeringen, som han menade inte lever upp till sitt eget politiska budskap. ”Det är alldeles uppenbart att det är så. Proportionen mellan satsningen och betydelsen av frågan stämmer inte. Nu blir regeringen kanske arg när jag säger så, men det bryr jag mig inte om”.
Det är inte bara Jämo som tycks ha en pessimistisk framtidssyn.
LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin fick för en tid sedan frågan om när vi ska få jämställda löner.
”Mindre än 50 år”, blev hennes svar, vilket visar på en avgrundsmörk syn på möjligheterna att avskaffa löneorättvisorna.
I staten som helhet utgör kvinnans löner bara 84 procent av männens. Så har förhållandet i stor sett varit alltsedan 1973, men med vissa förbättringar för kvinnorna under mitten av 1980-talet.
Förhoppningarna var stora i det tidiga 1970-talets Sverige. Olof Palme, då statsminister, eldade skarorna vid den socialdemokratiska partikongressen 1972: ”…det stämmer inte med våra principer om rättvisa att kvinnan ständigt ska stå tillbaka på arbetsmarknaden, att kvinnorna ska ha lägre löner, sämre trygghet och sämre utbildning…Vad vi vill är att ta bort de hinder som alltid funnits och som finns ännu i dag för kvinnans lika rättigheter och möjligheter.”
Visst har en del blivit bättre, men Palmes visioner har inte infriats. Det jämställda samhället är fortfarande en utopi.
Ett av de stora sveken mot kvinnorna är naturligtvis lönefrågan.
Maktutövningen är ett annat exempel. Trots att kvinnorna under de senaste hundra åren utgjort drygt halva svenska befolkningen, dröjde det ända till 1996 innan kvinnoandelen ens började närma sig hälften i riksdagen; drygt 43 procent kvinnor valdes då in. I dag är siffran 45 procent.
Inte heller har kvinnor tillåtits bli chefer. I privata företag är bara cirka tio procent av cheferna kvinnor. Staten är bättre, men ända består mer än var fjärde statlig bolagsledning av enbart män.
De uppenbara orättvisorna mot kvinnor är naturligtvis en skamfläck för ett demokratiskt samhälle. Kvinnorna har under alltför lång tid blivit nedvärderade, vilket är i högsta grad genant för männen.
Först när verklig jämställdhet mellan könen har uppnåtts finns det anledning att vara nöjd. Först när kvinnor och män ges lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter till jobb, hem, barn, politik och fritid kan vi vara tillfreds.
Kanske kan den internationella kvinnodagen den 8 mars bli en braständare.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.