Dragkampen inte över
STs största avtal är nu i hamn. Som alla kompromisser har det plus och minus – men nivån står sig väl i jämförelse med andra avtal. Arbetet
för bättre villkor slutar dock inte med påskriften.
En redan hårt prövad fackföreningsrörelse har fått kämpa i motvind i årets avtalsrörelse. I den ekonomiska krisens skugga har anställda i de flesta branscher fått nöja sig med avtal som ger ett mycket blygsamt utfall i år. På industrins område fick tjänstemännen exempelvis nivåökningar på omkring 1 procent under 2010.
Mot den bakgrunden framstår Arbetsgivarverkets avtal med OFR – där ST ingår – som en framgång. Om parterna inte kommer överens om annat ska lönerna höjas med minst 1,8 procent 1 oktober i år och lika mycket 1 oktober 2011. Även den totala nivån ligger därmed en aning högre än i de flesta andra avtal som tecknats i år.
Segern tycks ännu större när man betänker att Arbetsgivarverket inför förhandlingarna krävde tillsvidareavtal där arbetsgivarna, om parterna inte kommer överens, själva får bestämma när det är dags att höja lönerna, och där de centrala avtalen över huvud taget inte innehåller några siffror för löneökningarnas storlek. En sådan ordning hade givetvis inneburit ett mycket svårare utgångsläge för de lokala förhandlingarna på de många myndigheter som dras med stora ekonomiska problem. Men kraven stoppades av ST och förbundets allierade.
Ett fackligt genombrott i det nya avtalet på myndighetsområdet är också att sjuklönen på tio procent av lönen nu ska betalas ut i ett helt år. Det innebär ett stort ekonomiskt tillskott för en utsatt grupp: de långtidssjukskrivna.
Som i alla avtal finns också områden där facket nödgats att backa för att kunna vinna en överenskommelse. Det som vållat mest debatt är att det nya avtalet inte innehåller någon garanterad löneökning för varje enskild medlem. Avsteg från principen att alla anställda ska få del av kakan är tunga att göra och kan vara svåra att i framtiden ta tillbaka.
Under denna avtalsperiod skulle en eventuell garanti dock i praktiken handlat om små summor – en eller ett par hundralappar per år. Nu finns i stället en modell där anställda med liten eller obefintlig löneutveckling ska garanteras en individuell utvecklingsplan.
Den nya ordningen lägger ett stort ansvar på de lokala parterna. Om inte arbetsgivarna förmår att leva upp till avtalets intentioner kommer fackens företrädare att hålla dem ansvariga i nästa avtalsrörelse.
Men det krävs också att det lokala facket på bästa sätt kan utnyttja de möjligheter att försvara medlemmarnas intresse som avtalet innehåller.
I slutändan hänger faktiskt hela den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor på just detta: förmågan att kunna sätta organisatorisk styrka bakom sina krav. Ju fler medlemmar det lokala facket representerar, och ju mer kunskap de lokala förtroendevalda har, desto större chans har ST att bevaka sina medlemmars intressen på arbetsplatsen.
Och ju fler medlemmar ST företräder i de centrala förhandlingarna desto större chans har ST att få igenom sina krav i kommande avtalsrörelser.
I den fortsatta kampen för bättre arbetsvillkor har alla medlemmar möjlighet att göra skillnad – genom att värva medlemmar till förbundet och genom att delta i det lokala fackliga arbetet. Dragkampen är inte över för att STs största avtal är i hamn för denna gång.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
