Den livsviktiga lönen
Lönen är central för oss alla, den är bokstavligt livsviktig.
Lönen är vad vi anställda och våra familjer lever på; vi betalar vår mat, vår hyra och våra räkningar med den. Alla behöver vi rimliga löner för att kunna leva väl.
Att ha en allt för låg lön innebär att pengarna inte räcker till för att leva ett anständigt liv; bidrag från anhöriga och från samhällets skyddsnät måste till.
Lönen är sannolikt också den viktigaste orsaken till varför människor ansluter sig till facket. Nio av tio ST medlemmar tycker att lönefrågan är mycket viktig för facket, visar STs senaste medlemsundersökning.
Att lönefrågan står i centrum visas också av att över hälften av de medlemmar, som någon gång har funderat på
att gå ur ST, har gjort det på grund
av missnöje med en dålig löneutveckling.
Det är därför intressant att ta del av löneläget i staten, inte minst med tanke på det nya RALS-avtalet för myndighetsområdet .
Den statliga genomsnittslönen låg i september 2003 på 25 691 kronor, visar Arbetsgivarverkets lönestatistik. Då hade det statliga avtalsområdet, det vill säga i huvudsak myndigheterna, 224 286 anställda, något fler än häften är män.
Men löneskillnaderna är stora och har blivit allt större senare år.
Bäst tjänar generaldirektörerna. Vägverkets Ingemar Skogö har 115 500 kronor i månaden, Bo Bylund, Banverket 104 000, avgående rikspolischefen Sten Heckscher 96 400, Håkan Syrén, försvarsmakten 96 000 och Mats Sjöstrand, Riksskatteverket 95 000 kronor.
Samtidigt har grupper av lågavlönade, framför allt kvinnor, fortfarande löner under 16 000 kronor i månaden (bara en sjundedel av Ingemar Skogös lön). De finns överallt inom den statliga sektorn, sysselsatta med bl a kontors-, gransknings- och arkivarbeten.
I Arbetsgivarverkets statistik för 2003 redovisas till och med månadslöner på 13 500 kronor för heltidsanställningar.
ST är en vertikal organisation som säger ja till lönespridning. Men frågan är: Hur låga löner och hur stora löneskillnader är acceptabla?
Även de stora löneorättvisorna mellan män och kvinnor består i staten. Kvinnors löner är cirka 85 procent av männens. Så har förhållandet varit i stort sett sedan 1973, men med vissa förbättringar för kvinnorna under mitten av 1980-talet.
I september 2003 var genomsnittslönen för kvinnorna 23 563 kronor i månaden mot männens 27 424 kr.
Ytterligare en löneorättvisa inträffar vid kommande årsskifte. Nära 15 000 anställda vid landets försäkringskassor blir då statstjänstemän, i den nya myndigheten Försäkringskassan. Ungefär hälften av dessa har i dag löner som är 20–25 procent sämre än för motsvarande tjänster i staten.
Det finns alltså gott om frågor kring den livsviktiga lönen att fundera på i avtalsförhandlingarna. Både på central nivå och, senare, på lokal nivå.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
Att då se att kvinnodominerade arbetsplatser fortfarande har en sämre löneutveckling än manliga inom staten understyker att en löneöversyn över hela det statliga området behövs. Detta gäller både lika lön för lika arbete och hur vi värderar arbetet för de som har de lägsta lönerna. Det får finnas en lönespridning mellan olika arbeten beroende på vad arbetet kräver, denna lönespridning får dock inte bli så stor att inte vi kan förklara och förstå rimligheten med den.