De orimliga löneklyftorna
Stoppa de svenska direktörernas rofferi. Deras plundringståg hotar hela den svenska ekonomin. Så varnade ekonomiprofessorn Hans Tson Söderström i ett debattinlägg i DN nyligen. I förlängningen riskerar direktörerna att bli marknadsekonomins dödgrävare, skrev han.
Söderström är inte vem som helst. Han är verkställande direktör för SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – en näringslivet och arbetsgivarintressena närstående förening med stark tro på marknadssystemet.
Det intressanta är att nu även röster, som talar för de stora företagen, på detta tydliga sätt oroas över uppseendeväckande inkomster, förmåner och pensioner.
Höga ersättningsnivåer för toppbefattningarna vid företag och myndigheter sprider sig självklart till det övre skiktet av tjänstemän och påverkar i förlängningen lönebildningen i hela samhället. Löneförhandlare – från såväl fack som arbetsgivare – kan knappast ha förblivit opåverkade av sådana strömningar.
LO gör regelbundna undersökningar av inkomstutvecklingen i Sverige.
I den senaste rapporten ”Näringslivet ökar takten” beskrivs hur den ekonomiska eliten, d v s näringslivets höga chefer, dramatiskt har ökat sina inkomster jämfört med en industriarbetare.
År 2000 hade en person i denna maktgrupp en inkomst som motsvarade drygt 46(!) industriarbetarlöner. Industriarbetaren tjänade då 18 241 kronor i månaden.
Motsvarande mätningar har gjorts sedan 1950.
Lägst var löneskillnaderna 1980, då den ekonomiska elitens inkomst motsvarade drygt nio industriarbetarlöner. Det var också under dessa år, 1970-talet och en bit in på 80-talet, som fackets inflytande var som starkast i det svenska samhället.
De höga företagscheferna tjänade i genomsnitt dryga tio miljoner kronor år 2000. Många ligger naturligtvis över, exempelvis vd:arna för Assa-Abloy, Skandia och Investor som hade inkomster på 44, 23 respektive 19 miljoner.
Även i den statliga sfären betalas rejäla löner ut. Nordeas Hans Dahlberg hade 8,9 miljoner, Telias Marianne Nivert 4,7, Assidomäns Gunnar Palme 4,2 och SSABs Anders Ullberg 3,2 miljoner kr.
Årsinkomsten för Lennart Grabe, vd på Posten, där ST har många medlemmar, var 3,7 miljoner; motsvarande årslönen för 15 ST-medlemmar. Att dessa topplöner tangerar – och t o m i vissa fall överskrider – det anständigas gräns kan säkert många vara ense om.
Stora skillnader och orättvisor är i längden till nackdel för alla. Både på jobbet, där de svaga riskerar att komma i kläm, och i samhället som helhet, där grupp ställs mot grupp.
Sverige har till skillnad från många andra västeuropeiska länder länge undgått öppet rasistiska och främlingsfientliga partier. Det kan sannolikt till delar förklaras med den ändå relativt samanhållna lönebild som hittills funnits här.
Facket gör fortfarande, lyckligtvis och med rätta, tummen ned för alltför stora löneskillnader, och inte minst för de orimliga villkoren för toppcheferna.
Att nu även företagandets egna röster visar ökad skepsis är en tillnyktring att välkomna.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.