Avtal som lovar mer
Det nu klara löneavtalet i staten utgör ett bra avstamp för de lokala förhandlingarna.
Förutsättningarna för framgångsrika lönerörelser på de statliga myndigheterna är goda.
Det lokala angreppssättet är centralt i det nya 2,5-åriga avtalet, liksom i förra årets avtal. Lönerna ska göras upp på arbetsplatsen.
Det är med andra ord dags för STs lokala löneförhandlare att ”ge järnet”; lönematchen inleds på allvar på de statliga kontoren.
Ett stort ansvar läggs på ST-förhandlarna. De ska så långt som möjligt tillfredsställa medlemmarnas krav på acceptabla löneökningar.
De värden som anges i avtalet, 3,0 respektive 3,3 procent (motsvarande ett årsvärde på 2,5 procent) räcker inte till för att uppnå likvärdig löneutveckling med den konkurrensutsatta industrin.
Det kan naturligtvis ses som en svaghet. Men det är här som de lokala förhandlingarna kommer in för att ge de extra pengar som krävs för likvärdighet.
Löneökningen i staten har de senaste åren legat på runt fem procent.
Inget talar för att det ska behöva bli ett sämre resultat i år.
Att det finns en individgaranti på 600 kronor är bra; förhoppningsvis ska det räcka till reallöneökningar för de sämst betalda.
Mindre bra att lönegarantin inte är absolut. Den kan förhandlas bort av de lokala parterna. Det har också hänt på flera håll under senaste årens lokala förhandlingar. ST-medlemmar har förvägrats löneökningar sedan facket och arbetsgivaren varit överens om att inte tillämpa individgarantin.
Det är därför tillfredsställande att förbundsstyrelsen i sina riktlinjer till de lokala facken klart slår fast att individgarantin i det centrala avtalet ska bibehållas.
”Vi inom ST har en grundsyn om alla medlemmars rätt till löneutveckling”, underströk också Annette Carnhede, STs ordförande vid STs förhandlingsråd tidigare i maj.
Ett agerande, som innebär att en medlem blir utan lönepåslag, är inte värdigt en facklig organisation – hur mycket arbetsgivaren än lockar med lite extra pengar i lönepotten.
Varje tillfälle då en ST-medlem får ett nollutfall, måste ses som ett fackligt misslyckande.
Konflikten inom polisväsendet, som höll på att stjälpa avtalet innan medlarna trädde in i bilden, fick en godtagbar lösning. Medlarna gav rikspolischefen Sten Heckscher en välförtjänst tillrättavisning. De gjorde klart att anställda i polisväsendet ska ha samma löneutveckling som övrig personal i staten. Dessutom förs den fortsatta lönerörelsen ned på de lokala polismyndigheterna.
Tyvärr tecknade Saco-S även i år ett värdelöst noll-avtal med Arbetsgivarverket och spräckte därmed ännu en gång den fackliga fronten; avtalet är helt utan krontalsvärden och i slutändan bestämmer arbetsgivaren.
Lyckligtvis var en sådan konstruktion inte aktuell för facken i OFR, STs förhandlingsorganisation, och Seko heller detta år.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.