100 stolta år
St firar jubileum i år. För ett hundra år sedan bildades De extra ordinaries förening i Stockholm, den första fackföreningen i centrala statsförvaltningen, och den organisation som ST ser som sitt ursprung.
Under åren kring sekelskiftet mellan arton- och nittonhundratal skapades en stor del av den svenska fackföreningsrörelsen; först ut var Typografförbundet 1886.
Facken har under de gångna hundra åren nått en världsunik styrka med en organisationsgrad som i dag ligger på drygt 80 procent.
Med sin kamp för rättvisa i arbetslivet, för bättre löner, för anständiga arbetsmiljöer, mot barnarbete etc har facken steg för steg utökat löntagarnas inflytande.
- I den så kallade decemberkompromissen 1906 gick arbetsgivarna med på förenings- och förhandlingsrätt mot att de själva fick rätt att »leda och fördela arbetet samt fritt anta och avskeda arbetskraft«.
- Saltsjöbadsöverenskommelsen 1938 blev ytterligare ett steg på vägen.
- 1966 fick statens anställda förhandlings- och konflikträtt.
- I mitten av 1970-talet antog rikdagen en mängd lagar, t ex MBL och Lagen om anställningsskydd (LAS), för att markera fackföreningsrörelsens centrala roll i det svenska samhället.
De senaste 20 åren har arbetsgivarnas och de marknadsliberala krafternas attacker delvis fått facken på defensiven.
Fortfarande är organisationsgraden i Sverige mycket hög, men arbetsgivarna blir allt fräckare i sina attacker mot på löntagararörelsen.
De omistliga kollektivavtalen angrips; nollavtal och en alltmer individualiserad lönesättning lanseras som modeller för att införa en ensidig arbetsgivarmakt på arbetsmarknaden. Tyvärr finns i dag även fackliga organisationer som spelar med i den utvecklingen.
För ST och den övriga medvetna fackföreningsrörelsen blir det därför inför framtiden allt viktigare att vara offensiv, att inte be om ursäkt för sin existens, och markera gemensam styrka.
»Ensam är inte stark. Tillsammans med andra är vi starkare och kan bättre hävda våra intressen«, är en ståndpunkt som har en bred uppslutning hos svenska löntagare.
Så länge orättvisorna i arbetslivet finns kvar, så länge enskilda löntagare kommer i kläm, så länge lever också fackföreningsrörelsen. De som har svagast ställning på jobbet får aldrig glömmas bort; där finns fackets själ, i solidariteten med de mest utsatta. Därför måste fackliga grundvärderingar om solidaritet, rättvisa och humanism placeras i högsätet.
Fackföreningsrörelsen har spelat en central roll för att bygga upp och stärka demokratin och välfärden – inte minst STs 100-åriga historia vittnar om det.
Ingenting – utom arbetsgivarnas önskedrömmar – talar för att den rollen ska behöva minska.
I en sådan utveckling bör ST, som ledande fack i staten, ha en viktig uppgift att fylla även åren framöver.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
