Den tidigare okände dokumentärfilmaren Morgan Spurlock åt sig in i vårt medvetande med Supersize me – där han med sin egen kropp som insats bevisade det som de flesta i och för sig redan visste: om man bara lever på snabbmat blir man fet, ful och korkad. Och sjuk. Nu, i The greatest movie ever sold, är han tillbaka för att dra ner brallorna på den produktplacering som tar upp allt större del av filmrutan, och han gör det genom att skapa en dokumentär helt finansierad av såväl dold som flagrant exponerad reklam. Mycket av det som sägs är redan känt, men det finns några skrämmande scener. Som den där reklamsnutten som hävdar att Kentucky fried chicken är nyttig föda. Eller besöket hos pr-firman som erbjuder neuromarketing, där man med hjälp av magnetröntgen undersöker vilken sorts reklam som påverkar hjärnan mest effektivt. (Bio 9/9)
— •l• —
Regissören Björn Runges senaste filmer har varit så mörka att eventuell produktplacering försvunnit i skuggorna (möjligtvis har de gett en indirekt skjuts åt prozac-försäljningen). Redan titeln på hans nya alster, Happy end, antyder en upplättning men grundtemat är detsamma: ensamma människor kämpar i mentalt motlut. Även om Happy end inte ristar in sig lika hårt hjärnbarken som Om jag vänder mig om och Mun mot mun har Runge som vanligt skapat ett välformulerat och välgörande osentimentalt drama, dessutom med skådespeleri med god tonträff – inte minst från Peter Andersson och Ann Petrén. (Bio 23/9)
I Det är aldrig försent, Larry Crowne gör Tom Hanks huvudrollen och regisserar en berättelse om en man som under livets andra halvlek skriver in sig på college och blir kär i sin lärarinna. Man skulle tolka titeln som ett nästan desperat önsketänkande från en romkom-ikon som passerat bäst-före-datumet som förste älskare. Filmen fick inte heller ett speciellt välvilligt mottagande i USA; trots att Julia Roberts sparrar Hanks kraschlandade filmen direkt vid start. (Bio 2/9)
— •l• —
Även Woody Allen har fått ta en hel del smisk för att han inte levt sin ålder på duken men på senare decennier har han insett sitt eget bästa och låtit ett gäng begåvade skådespelare kliva in i Woodyrollen. I den kommande Midnatt i Paris är det Owen Wilson som axlar den neurotiska manteln, och han gör det med komisk grace och exakt timing. Här spelar han den nutida amerikanska manusförfattaren som via typisk allensk filmmagi får chansen att hänga med Hemingway, Salvador Dalí, Gertrude Stein och alla de andra som under 1920-talet fick titelstaden att lysa extra starkt. Det här är en sprudlande 90 som återupprättar epitetets vid det här laget skamfilade rykte. (Bio 2/9)
Ni kunde redan i mars här i spalten läsa om årets hetaste romantiska drama, Blue Valentine, men eftersom den, precis som andra filmer som inte innehåller kostsamma explosioner, vampyrer och/eller tonvis av produktplacering, bara spreds till ett litet antal biografer (och sålde ynka 11 000 biljetter) kan det vara på sin plats att påminna om att den kom ut på dvd i början av augusti.
Fredrik Sahlin är filmrecensent och journalist. Han tipsar om film och dvd i ST Press.