Stockholm, popmusik och taskiga förhållanden
Bollstabruk. En förlängd vägkrök av riksväg 90, några skyltfönster, en hamburgerbar och ett litet torg – en avbefolkad plätt i centraliseringens skugga. Ett stenkast därifrån ligger Stensätter. Där bor Mats Jonssons katt.
Vi är i hjärtat av Ådalen, inte långt från Kramfors. Katten, den heter faktiskt så, har bott hemma hos familjen Jonsson sedan mitten av 80-talet. Tiden som flytt har gjort den bekväm. Nu ligger den i mitt knä, och varje gång jag för handen genom hennes svarta päls trycker hon sina klor genom mina jeans. Det gör lite ont.
Serietecknaren Mats Jonsson å andra sidan har aldrig blivit bekväm av sig. I två seriealbum, ”Unga norrlänningar” och ”Hey Princess” har han dokumenterat sin ungdom, sina tonår och början på sitt vuxenliv. Alltid utan att passa in, ständigt obekväm. Inte bara självbiografisk utan självutlämnande.
Det började med Bamse.
– Bamse var den serie som jag växte upp med som barn, sedan började jag läsa Tintin och slutligen kom jag i kontakt med tidningen Galago. Och det var en verklig ögonöppnare. Det var då jag insåg att serier kan se ut hur som helst. Herregud, det finns folk som inte kan rita men ändå blir det jättebra. Jag insåg att serier kan vara någonting annat än Knasen eller Spindelmannen, de kan vara vad som helst.
Utan några större förväntningar skickade Mats in sina serier till Galago.
– Jag hade ingenting att förlora så jag skickade in mina serier endast för att pröva. Jag räknade inte på något sätt att komma med – jag menar jag älskade ju Galago, Joakim Pirinen, som tecknade för dem, var som en gud för mig. Jag trodde inte att det var sant när de ville publicera mig.
Efter gymnasiet flyttar Mats till Sundsvall. Han läser en journalistutbildning, går på studentkåren, träffar nya vänner, super sig full några gånger, blir ordentligt förälskad och sedermera ordentligt dumpad. Serietecknandet går på halvfart; men han samlar på sig massor av material till framtida serier.
– Under tiden i Sundsvall producerade jag ungefär en serie per år. Och sedan när jag flyttade till Stockholm slutade jag rita överhuvudtaget – ett tag kunde jag knappt kalla mig själv för serietecknare. Jag var för upptagen med att springa på fester och innekrogar för att överhuvudtaget hinna skriva serier.
Återigen samlar han på sig material.
1998 kommer Mats första seriealbum. ”Unga Norrlänningar” hyllas av kritikerna och Dagens Nyheter kallar Mats för ”Kramfors taffligt tecknade svar på Woody Allen”.
Alla är dock inte lika imponerade. Det finnas en baksida till de utlämnande serierna.
– En jul i Kramfors träffade jag på en tjej som var med i ”Unga Norrlänningar”. Hon var inte helt överförtjust på det sätt jag framställt henne i boken, så hon spottade mig i ansiktet och skrek både det ena och det andra till mig. Och jag kunde förstå henne. Hon var bara en ung tjej – det enda misstag hon gjorde var att hon tyckte om mig. Och sedan använde jag det i en av mina serier.
I ”Hey Princess” tar Mats steget fullt ut. Flickvänner, vänner och ovänner avlöser varandra som på ett löpande band. Årstiderna kommer och går, studier byts ut till jobb och fritiden förvandlas till en desperat jakt på bekräftelse.
I högtalarna ljuder Pulps ”Common People”, det ytliga nattlivet fungerar som berättelsens nattsvarta kuliss. ”Mediesverige” tar sina första stapplande steg medan nöjesjournalisterna står och skålar med popstjärnorna på Hannas Krog i Stockholm. Musiktidningen Pop är en bibel för de unga och Andres Lokko är flera år ifrån sin första krönika i Expressen. Alla är övertygade om att popmusik är någonting oerhört viktigt. Med rätt t-shirt tar du hem den vackraste flickan på klubben och påminner du det minsta om Blurs Damon Albarn så finns det inte ett mörkt moln på himlen.
Kanske låter det märkligt. Men för många 70-talister var livet i Stockholm under den här tiden en ständig jakt på något mer, eller som Mats funderar i ”Hey Princess”:
”Jag måste köpa alla Blur- och Sudeskivor… Och få hångla mer…och köpa mer Paul Smithkläder – och jag måste få Galago-jobbet, och få mer cred och få jobb på Nöjesguiden och lära känna popstjärnor och Andres Lokko och skaffa lägenhet i stan och en flickvän!”.
Mats själsliga rening finner han hemma i Kramfors.
– Någonstans skämdes jag över mitt liv. Att bara gå på hippa klubbar, uteslutande köpa märkeskläder och samtidigt bo i en soptipp. Jag hade dåligt samvete och jag trivdes verkligen inte med mig själv. Men jag kunde inte låta bli. Därför var det skönt att komma bort från allt. Sätta sig på bussen mot Kramfors och få perspektiv på saker och ting.
”Hey Princess” slutar med att Mats efter många om och men träffar den stora kärleken. Och i den sista serierutan vandrar han ut i framtiden med ett enormt leende på läpparna.
