Sista sommaren i småstan
»Farväl Falkenberg« handlar om fem unga män och deras sista sommar tillsammans i den lilla staden vid havet. Ett stråk av sorgsenhet går genom filmen. Sorgen är självupplevd, förklarar filmens regissör, Jesper Ganslandt.
Lite knäpp, hör jag mig själv svara när Jesper Ganslandt frågar vad jag tyckte om filmen.
Det blir tyst några sekunder. Jesper Ganslandt ser fundersam ut, men lyser sedan upp: »Den är annorlunda. Ja, man kan säga att den är knäpp«.
Fast »Farväl Falkenberg« är förstås inte bara knäpp.
Den är också surrealistisk, dramatisk, nostalgisk och – inte minst – rolig.
Här måste jag påpeka att min beskrivning inte alls är objektiv. Jag känner familjen som utgör navet i berättelsen. Även jag har suttit på verandan i det bruna huset och mina pojkar har fångat småkräftor tillsammans med John och Holger Eriksson – som liksom övriga skådespelare spelar sig själva i filmen.
»Farväl Falkenberg« är uppbyggd av ett antal scener, som till synes saknar inbördes samband. Killkompisarna träffas, ofta två och två. De skämtar, badar, spelar gitarr och för ibland helt obegripliga samtal, som hur det kändes när en av dem for in i den andres huvud.
Men så inträffar något som ger filmen en ny riktning och innebörd. Vad vore synd att avslöja innan filmen ens haft premiär.
Däremot kan jag intyga att när John kommer ner för trappan i det bruna huset och säger »god morgon« till sin mamma, Ulla Jerndin, och hon ser upp över glasögonkanten och svarar: »God morgon? Klockan är tre, fem över!« – då är det på pricken hur Ulla skulle se ut om John skulle komma ner för trappan i sitt föräldrahem och säga »god morgon« klockan fem minuter över tre i verkligheten.
Barndomsvänner på riktigt
Även om de medverkande spelar sig själva, eller sina egna karaktärer, är filmen inte dokumentär.
–Vissa grejer skildras som de var, andra är påhittade och åter andra kom till
efter hand, förklarar Jesper Ganslandt.
Flera av de fem skådespelarna är barndomsvänner på riktigt. Jesper Ganslandt, som själv spelar med i filmen, var klasskamrat med John Eriksson. Han umgicks också mycket med Johns bror Holger Eriksson och dennes kompis David Johnson. Jörgen Svensson fanns med i periferin.
Jesper Ganslandt säger att »Farväl Falkenberg« kom till därför att han ville göra en film om småstadsliv och längtan.
–När jag hade flyttat hemifrån kände jag en stark längtan hem och senare också en sorg i
att bli vuxen. Det är lätt romantiskt, men också en bra källa att skapa ur.
I filmen är det David som har svårast att gå vidare med vuxenlivet. Han vill stanna kvar i barndomen. Holger vill inte lämna Falkenberg. Jörgen har fantasifulla planer på att starta en cateringfirma som serverar färdig frukost på beställning. Men han bor kvar hos mamma, är småkriminell och har svårt att förverkliga sina drömmar. John är mestadels vresig, men hävdar att han blir glad av att äta bacon.
Jesper, som alltså spelas av Jesper Ganslandt själv, är hemvändaren. Han som ville lämna småstaden så fort som möjligt, men som kommer tillbaka och upptäcker vad han gått miste om.
Den verklige Jesper, som sitter framför mig på Memfis kontor i Stockholm, försöker förklara att man som ung kanske inte förmådde inse och uppskatta vad man hade. »Och sedan har man missat det.«
–För mig är filmen ett avskedsbrev. Ett sätt att göra mig kvitt en manisk längtan.
Inte för vackert
Filmen är också en kärleksförklaring till Falkenberg, den lilla staden vid havet, utan att för den skull skildra någon idyll.
Och Falkenberg är en vacker stad, särskilt på sommaren. Därför vill jag veta varför badscenerna konsekvent har filmats med den, i mitt tycke, fula Vin&Spritbyggnaden i bakgrunden. Varför inte vid klitterna eller strandängarna lite längre bort?
–Jag ville inte att filmen skulle vara för vacker. Dessutom tycker inte jag att byggnaden är jätteful. Den gör något där. Plötsligt blir bilden intressant.
Inspelningarna, som pågick under några sommarmånader 2003, var kaotiska, berättar Jesper Ganslandt. Han förklarade vad en sekvens skulle handla om för skådespelarna. Sedan lät han kameran gå.
–Det gällde att vara ganska passiv. Jag visste inte från början vart det skulle ta vägen.
Lång väg till färdig film
Till slut satt han med hundra timmar film som han skulle klippa.
–Det tog skitlång tid. Bara de ögonblick som kändes ärliga fick vara med.
»Farväl Falkenberg« är Jesper Ganslandts långfilmsdebut. Tidigare har han gjort musikvideor och några kortfilmer. I början av inspelningarna planerade han en TV-film i flera avsnitt. Men någonstans på vägen ändrades planerna.
Filmbolaget Memfis fick upp ögonen för filmen mer eller mindre av en slump. Jesper Ganslandt ville ha synpunkter på den version han höll på med och ordnade en visning för några kompisar. En av dem kände Anna Anthony, producent på Memfis, som såg filmen och blev starkt berörd. Därefter klipptes filmen om flera gånger och det dröjde ytterligare ett år innan den var färdig.
Föga anade de som jobbat med filmen vilken lavin som satts i rullning i och med att Memfis kom in i bilden. Jesper Ganslandt har gett mängder av intervjuer, trots att premiären är förstden 22 september. Filmen har redan visats vid festivalerna i Venedig och Toronto.
Jesper Ganslandt säger att han inte är odelat glad över uppmärksamheten. Han förklarar att han ger långa intervjuer »som den här« och sedan, när han läser artiklarna, är det inte mycket han känner igen sig i.
–Men det är roligt att så många verkar lockade av filmen. Den förtjänar verkligen uppmärksamheten.
Manus har han skrivit tillsammans med Fredrik Wenzel, också han falkenbergsbo och för övrigt halvbror till en av skådespelarna, David Johnson. Även musiken är gjord av en falkenbergare, Erik Enocksson.
Jesper Ganslandt hoppas få chans att göra fler långfilmer, men säger att han först måste ta det lugnt ett tag.
–Jag har flera olika idéer, men jag vet inte vilka som ska bli film. Idéerna måste få tid på sig att mogna.
