Riksteatern går på djupet med politisk olydnad
Vad som får människor att begå politiskt olydiga handlingar, och hur dessa handlingar påverkar vår demokrati, är temat i Riksteaterns nya föreställning Olydnad. Regissören Lisa Färnström berättar att pjäsen utgår från personer som av olika skäl har klivit över en gräns.
”Vi är arga, inte snälla, vi är homosexuella”. Ensemblen i Olydnad repeterar en scen som skildrar när Socialstyrelsens trappa ockuperades av demonstranter 1979.
Just den gången blev det lite av ”pyspunka” av aktivisternas upprörda känslor, som Barbro Westerholm uttryckte det. Då var hon Socialstyrelsens generaldirektör, nu är hon riksdagsledamot för Liberalerna.
I scenen går hon ut på trappan och förklarar, till demonstranternas förvåning, att hon är helt på deras sida när det gäller att avskaffa sjukdomsstämpeln på homosexualitet. Hon drev sedan igenom en lagändring.
Barbro Westerholm är en av de personer som intervjuats inför föreställningen. Manuset bygger helt på dokumentära berättelser av människor som på olika sätt varit politiskt olydiga och ibland brutit mot lagen.
Det finns många olika typer av politisk olydnad, förklarar regissören Lisa Färnström, för det här är inte en föreställning enbart om civil olydnad utan också om olydiga handlingar med politisk udd, där tankegodset förankras i personliga berättelser.
På fondväggen syns en bild av en mur där dokumentära bilder projiceras.
– Scenografin är en exakt kopia av huvudpersonen Agneta Norbergs vardagsrum, med parkettgolv och möbler. Muren i fonden är vår bild för demokratins gräns och den går rakt igenom hennes vardagsrum, berättar Lisa Färnström, som tillsammans med scenografen Emma Örn och dramaturgen Eva-Maria Dahlin ligger bakom föreställningen.
Åttioåriga Agneta Norberg stämmer kanske inte in på bilden av den typiska fredsaktivisten, men hon har gjort olaga intrång på en mängd militärbaser världen över för att försöka stoppa vapenindustrin. En typ av klassisk
civil olydnad som bygger på transparens och ickevåld.
– Agneta är en färgstark människa som har bedrivit civil olydnad i fyrtiofem år. Hon är väldigt beläst, kunnig och bestämd.
Publiken får möta ett musikaliskt och visuellt kollage. Musiken tar följaktligen stor plats i föreställningen, där det framförs kända låtar som har varit förbjudna eller censurerade.
Låtvalen hör samman med scenernas innehåll. I den med Barbro Westerholm och de homosexuella demonstranterna spelas exempelvis ett parti ur operan Figaros bröllop, som var censurerad under 1700-talet för att den ansågs vara anstötlig eftersom den, enligt Lisa Färnström, är ”queer” sett med våra glasögon i dag.
Olydnad ingår i en av Riksteaterns två temasatsningar. Under tre år framåt ska såväl demokratins gränser som människans relation till naturen undersökas.
– Vi är intresserade av politiska olydnadshandlingar för att de ofta befinner sig precis vid demokratins gräns. Rosa Parks är ett tydligt exempel, säger Lisa Färnström.
Rosa Parks vägrade resa sig och lämna sin sittplats i en buss till en vit man som stod upp. Vilket år 1955 stred mot den lokala lagstiftningen.
– Demokratins gräns blir synlig i och med dessa olydiga handlingar, det blir en förhandling om den här gränsen, som är en ganska blodig plats. Den västerländska demokratins gräns går vid Medelhavet, det är där människor drunknar när gummiflottar förliser.
Lisa Färnström berättar att teamet även har tagit med exempel där de inte instämmer, som i fallet med Ellinor Grimmark, barnmorskan i Jönköping som vägrar utföra aborter, fast det ingår i hennes yrke.
– Jag delar inte hennes värderingar, men hon ägnar sig åt olydnad på ett väldigt organiserat sätt.
En annan scen handlar om människor som av nöd befinner sig i landet utan tillstånd. Lisa Färnström berättar att de har intervjuat gränspolisen i Malmö och en handläggare på socialtjänsten om hur de tänker kring sina uppdrag.
– Dessa personer har ganska tunga argument för varför det är viktigt att vi följer regler. Vi strävar inte efter att ta ställning. Vi vill vrida och vända på tematiken.
Lisa Färnström anser inte att olydnad är eftersträvansvärt i sig.
– Jag tycker inte att det per definition är någonting gott, och jag känner inte att vi behöver göra en reklamfilm för aktivism.
