När Sverige tog ledningen
Folkhemsepoken 1930–1950 är temat för Arbetets museums nya storsatsning. Den ger en annorlunda historielektion för de unga och en nostalgitripp för de äldre.
Utställningen Industriland – när Sverige blev modernt ska finnas kvar och förändras under en femårsperiod. Museet har stora ambitioner för den.
- Vi tänker på det som ett detektivuppdrag, där besökaren själv får söka ledtrådarna till motorn för välfärdsmaskineriet, säger utställningens producent Ann-Sofie Axelsson.
Bredden är enorm. Här finns vardagsprylarna från kök, vardagsrum, verkstäder och kontor. Här finns berättelserna från dem som arbetade och växte upp i den epok då Sverige gick från fattigdom till välfärd. Men här finns också den gamle vänsterpartiledaren CH Hermanssons maktdiagram.
Tanken är att spegla tidens tecken – strukturomvandlingen, storskaligheten, etableringen av välfärdspolitiken – genom politiken och ekonomin, men framför allt genom det lilla livet, människornas vardag.
När ST Press kommer på besök är det en dryg vecka kvar till vernissage. Ett lätt kaos råder på våningsplan fem i Strykjärnet, den vackra gamla fabriksbyggnaden mitt i Motala ström där Arbetets museum är inrymt.
Den tusen kvadratmeter stora före detta maskinhallen är fortfarande en byggarbetsplats, men de fragment som finns på plats ger en god bild. Och igenkännandet skapar ett starkt sug. Där vill jag titta! Och dit vill jag gå! Genast.
Däremot letar jag förgäves efter svaren på de spännande frågorna i programförklaringen: Vad är det som driver samhällsutvecklingen? Hur kom vi hit, där vi är i dag?
Det är här besökarens detektivuppdrag kommer in och Ann-Sofie Axelsson vill inte ge några egna analyser.
–Vi vet inte mer än andra, säger hon. Vi har blandat de stora politiska talen med tofflorna. Genom mängden av intryck får besökarna själva söka svaren.
Viktigast nå unga
Det har gått 50 år, påpekar hon. Vi bör ha tillräckligt perspektiv för att ifrågasätta och nytolka, att skilja det som är vårt egna jag från det som hör till hela nationen.
Den viktigaste målgruppen är heller inte vi som var med och som minns, utan ungdomar på tröskeln till arbetslivet. Närmast kommer museet att arbeta med att etablera ett nära samarbete med skolor och utbildningar för att locka lärare att använda utställningen i historieundervisningen.
Utställningen är uppbyggd kring tio teman med namn som Barn i industriland och Makt i industriland. Varje tema har flera stationer.
När den gamla varuhissen i Strykjärnet stånkat sig upp till femman och hissdörren öppnas, kliver man rakt in i den första stationen, nutidsslussen, och översköljs av vår egen tid. Tv-skärmar visar sändningar från den arabiska tv-kanalen
al-Jazira och amerikanska CNN, en symbol för den ström av intryck och budskap som vi oavbrutet ställs inför och måste ta ställning till.
Efter den stressduschen är det dags att kliva tillbaka i tiden. Det första som fångar blicken i den stora ingångshallen är en Saab 96 från 1962. På väggarna visas tidstypiska bilder i jätteformat. Bilderna har teman som inte speglas på andra platser i utställningen, exempelvis beredskapsåren.
–Det gäller att hitta avgränsningar när man gör en sådan här enorm utställning, förklarar Ann-Sofie Axelsson.
Men på frågan vad man i så fall har valt bort, kommer hon inte på något enda.
–Kanske har vi valt bort att göra djuplodningar, säger hon till slut.
Löpande band med tidens prylar
Längs ytterväggarna i den gamla maskinhallen rullar det löpande bandet, inte bara en symbol för tiden, utan också ett fiffigt sätt att exponera många föremålen från epoken: skor och köksföremål, verktyg och konst. De snurrar förbi i kronologisk ordning, decennium för decennium.
–Här ser man de gemensamma nämnarna, hur skon och radion hör ihop både i form och färg, säger Ann-Sofie Axelsson.
Längre in finns temarummen och mycket bygger på interaktion. Vänder man på luckorna med företagsnamn som Volvo, Ikea, Ahlgrens bilar och Barnängen, får man veta om man gissat rätt på frågan: Gissa vilka företag som är svenska?
Sticker man in huvudet i ett av båsen under temat Arbeta i industriland får man exempelvis höra Leila från Finland berätta hur det var att komma till Sverige och jobba på Algots i Borås.
Vid dansbanan kan man själv välja mellan 100 låtar och sen med hjälp av stegkartorna försöka sig på att dansa någon av epokens danser, foxtrot, jitterbug, rock, twist eller disco.
En neonskylt med texten biograf lockar mot ett mörkt rum där tidens spelfilmer, dokumentärer och reklamfilmer visas.
Men allt har inte nostalgins skimmer över sig. Genom den tvångssteriliserade kvinnans berättelse får vi en bild av vad som hände dem som inte passade in i folkhemmet. Vid stationen Den utsatta kroppen ser vi de fysiska följderna av att arbeta i industriland.
Efter hand ska utställningen förnyas. Bildspel och filmer, kanske hela teman kommer att bytas ut.
–Men inte första året, det orkar vi inte, säger museets direktör Anders Lindh med en suck och ett litet skratt.
Det har varit en tuff resa att sy ihop detta jätteprojekt, påpekar han. För hans del inte minst när det gäller det ekonomiska. Fortfarande saknas det pengar.
Anders Lindh förklarar bakgrunden till utställningen:
–Det har gjorts mycket om den första industriella epoken, ångmaskinerna och sågverken, men lite om den här, den som kallas den högindustriella. Många unga har inte sett vandringen in i det samhälle vi har i dag.
–Det jag hoppas mest av allt nu, är att utställningen ska bli en mötesplats för att diskutera den här epoken, i första hand för barn och ungdom men också för fackföreningar och företag. n
