Musikens makt upp till prövning
Musik används alltmer i fysisk och mental terapi. Gravt sjuka Parkinsonpatienter kan förbättra sin fysik med hjälp av musik. Kanske kan musiken rentav göra oss intelligentare?
Musikens makt har på senare år prövats i allt fler sammanhang. Inte minst som terapimetod: för hjärt- och cancerpatienter, för psykiskt sjuka, för dementa och för utvecklingsstörda människor. Den har också testats i pedagogiska experiment.
Frågan om musikens effekter på kropp och själ är dock långtifrån ny. Det framhåller Even Ruud, nestor inom norsk musikterapi, i en nyutkommen bok. I själva verket har vi i dag återupptagit ett samtal som pågått i västvärlden ända sedan antiken, med ett kort avbrott under 1800-talet.
I det antika Grekland antogs musiken ha ett samband med hela kosmos; den var uppbyggd kring samma talförhållanden som universum. Och enligt den så kallade etosläran, som tillskrev olika tonarter varierande egenskaper, kunde själen stämmas som ett instrument med hjälp av musik, disharmoni stämmas om till harmoni.
Mera kroppsnära teorier angav musik som ett sätt att bota sjukdom. Sång och spel kunde exempelvis utjämna sjukliga obalanser mellan ”de fyra kroppsvätskorna”.
Antikens uppfattningar om musikens terapeutiska effekter fördes vidare och utvecklades under medeltiden och renässansen. Det senare 1600-talets mekanistiska och naturvetenskapliga framsteg förde med sig nya föreställningar, till exempel den musikestetiska affektläran. Enligt denna kan stora eller små intervall i musiken utvidga eller dra samman kroppens ”livsluft”, spiritus animale. Om en människa är deprimerad har luften i kroppen helt enkelt tryckts ihop.
Men med 1800-talets inriktning på sjukdomsförlopp snarare än dess orsaker försvann intresset för terapeutisk användning av musik. Det är först under de senare årtiondena av 1900-talet som det återuppstått.
Frågan är vilka medicinska effekter vi ska tillskriva musiken i dag, när det krävs mer hårdfakta än ”livsluft” för att tillfredsställa vetenskapliga granskare och en nyfiken allmänhet. Enligt neurologen Jan Fagius vid Akademiska sjukhuset i Uppsala är svaret att vi inte vet så mycket om det – än.
Många av de försök som gjorts har gjorts på små grupper och utan kontrollgrupp att jämföra med, påpekar han. Och ofta är den personliga upplevelsen av ”musikbehandling” positiv utan att den motsvaras av mätbara medicinska effekter. Till exempel tycker de flesta människor som får lyssna på musik efter en operation om det, men de behöver lika mycket smärtstillande medel som andra.
Men det finns områden där de fysiskt mätbara effekterna av musikbehandling har varit otvetydigt positiva. Ett exempel är sjukdomen Parkinson. Patienter som dagligen tränade på att gå till musik fick bättre balans och styrsel än patienter som antingen inte fick några särskilda instruktioner eller fick lyssna på en takträknare, metronom.
Musikterapi används också inom psykiatri och ungdomsvård. En utvärdering av musikterapi för en grupp psykiskt långtidsjuka från Uppsala anger att två av tre hade fått en ”klar positiv utveckling”, med exempelvis bättre kroppskontroll, större social förmåga och förmåga att klara vardagsbestyr på egen hand.
Det finns ett växande intresse för musik som språngbräda för inlärning. Här kan forskningen visa upp en del motstridiga resultat.
I ett försök i Montreal i Kanada fick en grupp nioåringar varsitt piano levererat hem och gratis pianolektioner. Efter ett år presterade de något bättre på vissa områden än sina icke-spelande kamrater. Samma sak vid ny mätning efter två år. Men när det gått tre år hade effekten klingat av!
I Schweiz fick några slumpvis utvalda mellanstadieklasser tre timmars extra musikundervisning i veckan, men något mindre tid för andra ämnen som matematik och språk. Det visade sig att musikklasserna gjorde lika bra ifrån sig i dessa ämnen som andra klasser, trots de färre timmarna.
En annan minst lika intressant effekt var att barnen i musikklasserna utvecklade sin sociala förmåga. De hade bättre stämning, större samarbetsförmåga, färre konflikter och större motivation för skolarbete. Och så fick de förstås kunskap om musik på köpet.
Ett av de mest omdebatterade påståendena om musikens makt gäller den så kallade Mozarteffekten. Upprinnelsen till den vetenskapliga dispyten var en artikel i tidskriften Nature i oktober 1993. Där hävdades att människor kan höja sin intelligenskvot genom att lyssna på Mozartmusik, närmare bestämt första satsen av en viss sonat för två pianon i D-dur.
Artikeln beskrev ett experiment som psykologen Frances Rauscher lett. Man testade hur studenter klarade att vika papper, klippa i hörnen och avgöra hur mönstret skulle se ut när pappret vecklades upp, ett så kallat spatial-temporalt test.
En grupp som fick lyssna på den sedermera omtalade Mozartsonaten före testet klarade uppgiften bättre än dem som fick lyssna på avslappningsinstruktioner eller bara tystnad. Forskarna ”översatte” därefter resultaten till skillnader i intelligenskvoter.
Ett stort antal forskare försökte under några år upprepa resultaten, de flesta utan att lyckas. 1999 gjordes en analys av samtliga försök, och den utmynnade i att effekten inte är statistiskt säkerställd.
Det betyder inte nödvändigtvis att striden om Mozarteffekten är bilagd en gång för alla. Det vi i alla händelser kan vänta oss är att en rad av de frågor som människor sedan antiken ställt om musikens makt kommer att ställas på nytt.
