Mamma till åttonde mars
Clara Zetkin, förgrundsgestalt inom den socialistiska kvinnorörelsen, kämpade för kvinnors rätt att förena yrkes- och familjeliv. Tidigt betonade hon vikten av utbildning och barnuppfostran utanför hemmet.
Att den 8 mars är den internationella kvinnodagen kan knappast ha undgått flertalet av oss. Men hur många vet när och hur den kom till eller på vems initiativ?
Inte heller namnet Clara Zetkin får alltid klockor att ringa. Ändå var det hon som på en kvinnokonferens i Köpenhamn 1910 föreslog att en internationell kampdag för kvinnor skulle firas. Hon fick också Lenin att göra den internationella kvinnodagen till helgdag i Sovjetunionen från 1922.
Vem var hon då, kvinnan som tidigt stod på barrikaderna och kämpade för kvinnans rösträtt, utbildning och för fred under pågående världskrig?
Clara Zetkin föddes i den tyska byn Wiederau i Sachsen den 5 juli 1857. Fadern, Gottfried Eissner, var skollärare och klockare med fattig bakgrund.
Modern, Josephine Vitale, kom däremot från andra förhållanden. Hennes far var fransman och sympatiserade med den franska revolutionens ideal.
Clara växte upp i ett framstegsvänligt men relativt fattigt hem och i en omgivning där människor kämpade för sitt och sina barns uppehälle. Modern var radikal och engagerad i bland annat Allmänna tyska kvinnoföreningen, och Clara har själv beskrivit hemmet som en riktig diskussionsklubb.
Clara läste mycket och var duktig i skolan. När hon var 17 år blev hon frielev på ett seminarium i Leipzig, dit hela familjen flyttade. 1878 var hon färdig med sin lärarinneutbildning.
Under seminarietiden kom hon att allt mer engagera sig i kvinnofrågan. Hon kom fram till att samhället måste förändras i socialistisk riktning och engagerade sig inom socialdemokratin.
Clara har beskrivits som begåvad, temperamentsfull och kvick men med sina politiska åsikter fick hon svårt att behålla en tjänst inom det allmänna skolväsendet. Hon betraktades som ”omstörterska” och fick ta plats som guvernant.
Samma år, 1878, som det socialdemokratiska partiet förbjöds i Tyskland mötte hon sin blivande man, den ryske landsflyktige revolutionären Ossip Zetkin. Han utvisades senare från Tyskland och flyttade till Paris.
1883 kom hon efter Ossip till Paris, paret gifte sig och fick två söner. Här levde familjen i stor fattigdom men makarna fortsatte sitt politiska arbete. 1889 dog Ossip och Clara blev ensamförsörjare.
Detta år kom hennes första teoretiska arbete, broschyren Arbeterskorna och nutidens kvinnofråga. Tidigt hade hon insett att kvinnor måste bli ekonomiskt oberoende av män och att vägen dit gick via utbildning. Hon kämpade också för kvinnans rösträtt, tog i sin skrift upp barnuppfostran och betonade vikten av undervisning utanför hemmet.
Här förklarade hon att kvinnor drabbas av förtryck oavsett klass men på olika sätt: Arbetarkvinnorna måste kämpa med sina män mot kapitalet, medan överklassens kvinnor måste ta strid för att själva förfoga över sin egendom. De måste vända sig mot männen i sin egen klass liksom mellanskiktens kvinnor, när de kämpar för rätt till utbildning och arbete.
Vid det här laget hade Clara Zetkin också gjort sig känd som en god talare och valdes till delegat i den internationella socialistkongressen i Paris 1889. Där höll hon sitt första betydelsefulla tal.
När socialistförbudet hävdes i Tyskland återvände hon dit och slog sig ner i Stuttgart. Snabbt fick hon en ledande ställning inom socialdemokratin och kvinnorörelsen.
Från 1891 och tills hon avsattes 1917 var hon redaktör för kvinnotidningen Die Gleichheit (Jämlikheten).
Clara Zetkin var före sin tid då hon i tidningen krävde samma ansvar för män och kvinnor när det gällde hem och barnuppfostran. Hon skilde sig också från många andra inom vänstern genom att hon aldrig ville montera ner familjen.
På hennes initiativ hölls den första internationella socialistiska kvinnokonferensen 1907. Tre år senare, på kvinnokonferensen i Köpenhamn, föreslog hon att en internationell kampdag för kvinnor skulle firas årligen.
Före första världskriget arbetade Clara Zetkin för freden och försökte samla arbetarrörelsen mot krigsförberedelserna. Mitt under kriget drog hon samman socialistiska kvinnor till en konferens i Schweiz. Hon och tolv andra tyska kvinnor gick över gränsen för att möta kvinnor från fiendeländer. Den resolution mot kriget som de spred ledde till att hon anklagades för landsförräderi och sattes i fängelse. Hennes hälsa sviktade och hon släpptes efter fyra månader.
Clara Zetkin tillhörde vänsterflygeln inom socialdemokratiska partiet och när det sprängdes anslöt hon sig till utbrytarna och Spartakusförbundet med Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. 1919 blev Clara medlem i tyska kommunistpartiet.
Morden på Liebknecht och Luxemburg detta år blev ett hårt slag för henne. Men Clara fortsatte att arbeta för revolutionen, blev kommunisternas ledamot i tyska riksdagen, mötte Lenin som hon beundrade och valdes in i ledningen för Kommunistiska Internationalen.
Från ungefär mitten av 1920-talet bodde hon tidvis i Moskva. I tyska riksdagen höll hon sitt sista politiska tal som ålderspresident 1932 och uppmanade alla – oavsett politisk, facklig eller religiös tillhörighet – till enighet mot fascismen. Då var hon 75 år och nästan blind.
Den 20 juni 1933 dog hon och urnan med hennes aska begravdes vid Kremlmuren.
Mer politiker än pedagog
I sina tal och tidningsartiklar har Clara Zetkin uppehållit sig mycket vid utbildning, undervisning och uppfostran.
Vad var hon främst – politiker eller pedagog?
–Politiker, absolut! säger Eva-Mari Köhler, professor i pedagogik. Som pedagog har hon inte betytt så mycket, hon sysslade inte med skolan. Och hon var som kvinnorna på den tiden – auktoritär.
Men visionär var hon och såg jämlikheten som en viktig fråga, menar Eva-Mari Köhler. I flera frågor var hon kanske för tidigt ute för att få gensvar vare sig inom sitt parti eller utanför.
–Clara Zetkin har betytt mest politiskt i framför allt östländerna. Där har man haft kopplingen praktik–teori (polyteknisk utbildning), som fanns med i Clara Zetkins visioner. Jag tycker att hon är en förebild, stark och modig.
Det säger professor Gunilla Härnsten som tillsammans med Eva-Mari Köhler skrivit om Clara Zetkin i boken För våra barn: Fem europeiska kvinnor i tiden.
